Utrymmet mellan oss är inte tomt

I dagens värld är det exceptionellt svårt att mötas. Varje kropp följer sin egen väg, sin egen personliga resa, och möter oönskade hinder. I processen kan till och med den enklaste gest bli radikal. Ett enda steg genom rummet kan verka skära genom materia och färdas över avstånd som framstår som omöjliga. För dem som befinner sig i processen är dessa ögonblick som mirakel. För en utomstående betraktare kanske bara en promenad. Klyftan mellan inre nödvändighet och yttre framtoning är där detta sceniska verk lever. Du är dig själv och samtidigt någon annan. Utan imitation, utan sarkasm. Det krävs den yttersta tilliten för att se en annan bli du. Även när du inte vill se det. Även när det är för mycket att bära. Det är en paradox – tillit är också den största risken. Att visa sitt verkliga jag är en förutsättning och samtidigt den största utmaningen. Vad händer om du inte gör det? Detta verk döljer inte dina misstag; misstagen skapar materialet. Detta verk tillhör en tid av avstannad eskalering. Vi lever i en kollektiv paus, som om vi väntade på att något skulle explodera. Detta verk löser inte upp spänningen utan bär den, så som kroppar bär spänning i repetitionssalen. Eskaleringen sker inte någon annanstans. Den är redan här. Misslyckandet har fått en ny betydelse i denna process. Vi bryr oss, för fan, inte längre om vi misslyckas. Misslyckande betyder bara ett halvhjärtat engagemang; det betyder att vi inte gav allt vi hade. Det handlar om inre eld, inte om ett polerat tillstånd. Det som står på spel är inte harmoni eller perfektion, utan djup, närvaro och risk. Detta verk börjar med svårigheter och fortsätter med paradox. Tillit som är risk. En känsla av trygghet som kollapsar. Frihet som kräver disciplin. Mörker som skapar omsorg. ”Jag hoppas att den här (föreställningen) inte är trygg. Jag vill att den ska kännas som en stöt – inte en våldsam sådan, utan en som får dig att vakna.” THE SPACE BETWEEN US IS NOT EMPTY är inte färdigt. Det är på väg dit. Det är en repetitionssal som expanderar in i teaterns salong. Det bjuder inte in publiken till ett helt färdigpolerat svar, utan till ett skört försök att skapa en förbindelse – där till och med den enklaste handling kan bli radikal. Rūta Ronja Pakalne är en lettisk-estnisk frilansande dans- och filmkonstnär baserad i Estland. Hennes tvärdisciplinära praktik omfattar koreografi, performancekonst, filmskapande och undervisning, och utforskar kroppen, närvaron och erfarenheten av vardagslivet. Hon har en kandidatexamen i koreografi från Lettlands kulturakademi och en masterexamen i film från Baltic Film, Media and Arts School vid Tallinns universitet, och har även utbildat sig vid P.A.R.T.S. i Bryssel. Sedan 2019 har Pakalne undervisat vid BFM, MUBA och ETA Dance School. Hennes senaste projekt omfattar ”Body of Dreams” (2023), skapat i samarbete med Laura Kvelstein och med fokus på kroppsarkiv; ”Freedom to Lose Control Together with the Many” (2023); samt dansfilmerna ”H61” och ”Centrifugal” (2024). Hon skapar också experimentella dansfilmer som utforskar rörelse och förkroppsligat berättande.