Scylla vill bli människa

Föreställningen ”Scylla vill bli människa” på Vilnius statliga lilla teater bygger på Paulina Pukytės pjäs ”Mountain Pose”. Författarens skrivande fångar läsarna med sin ovanliga form, subtila humor, sina paradoxer och sin utforskande blick på kultur och litteratur. Pjäsen ”Mountain Pose” tycks tala med antika hjältars röster, men fiktion vävs snabbt samman med verklighet, historia med nutid och grekisk mytologi med litauisk historia (eller mytologin kring den historien). De välkända kvinnliga gestalterna i verket får också betydelse och väcker en lust att återvända till antika texter med ett nytt perspektiv och diskutera dem ur en ny synvinkel.

Regissören Gabrielė Tuminaitė fortsätter sin kreativa dialog med P. Pukytė och presenterar en föreställning med en intressant och mycket engagerande form. Verkets karaktär gör att publiken inte hinner bli uttråkad och får den att tänka ur olika perspektiv: innehållet kan verka lättsamt, men är också en intellektuell och slagkraftig lek. En flicka vid namn Scylla, som har irrat in från myten om de skeppssänkande monstren Scylla och Charybdis, känner sig som om hon har fastnat i en ”bergspose”. Men hon vill inte längre vara en orörlig klippa med bara en enda, om än kraftfull, funktion – att anfalla och förgöra. Scylla vill bli människa (en anspelning på titeln ”Adomas nori būti žmogumi”, en film som blivit en klassiker inom litauisk film). Men vad innebär det att vara människa? Vad krävs för att bli det? Vad riskerar man?

Scylla börjar på traditionellt vis med att besöka livscoachen (en så kallad ”coach”), häxan Kirke. Den förbipasserande Odysseus, som en gång nästan lyckades segla ”mellan Scylla och Charybdis”, och ”berättaren” Homeros lär henne också ett och annat om livet. Men räcker det för Scylla, som även förkroppsligar andra kvinnomyter?

Redan under karantänen tog regissören G. Tuminaitė hjälp av videokonstnären Aneta Bublytė och filmfotografen Eitvydas Doškus för att genom denna pjäs utforska likheterna och skillnaderna mellan teater och film, experimentera med deras möjligheter och undersöka hur de kan samverka utan att överskugga varandra, utan i stället komplettera varandra på avgörande sätt och bilda ett enhetligt, moget konstverk.

Med hjälp av absurditet och satir talar föreställningen om relationer mellan människor som en form av att ”hjärntvätta” varandra. På ett samtida postmodernt språk kritiserar den begränsande stereotyper som upprätthåller ojämlikhet mellan könen och andra ”traditioner”, liksom kvinnors – särskilt kvinnliga konstnärers – ställning i en patriarkal och sexistisk värld. Antikens välkända gestalter, som vi kanske känner till mer eller mindre, befinner sig här i ett annat sammanhang, ett som är främmande för dem.