Orfeus

År 2025 nominerades föreställningen ”Orfeus” till två Golden Stage Crosses, i kategorierna bästa scenografi och bästa musik. Žilvinas Vingelis regikoncept, baserat på Jean Cocteaus pjäs ”Orfeus”, vann tävlingen ”DramaTest” 2023, arrangerad av VMT.

Föreställningen ”Orfeus” bygger på en pjäs av Jean Cocteau (1889–1963), en av de mest framträdande gestalterna i det franska kulturlivet under första hälften av 1900-talet. Pjäsen skrevs för nästan hundra år sedan, men utforskar ändå teman som fortfarande är lika relevanta och viktiga i dag. Enligt regissören Ž. Vingelis är den ett slags saga för vuxna om drömmar och verklighet, relationer och familj samt karriärism som överskuggar dem: ”Cocteau agerar här som en skicklig jonglör och skapar en värld utan en enda sanning, där drömmar återigen blir verklighet.”

”Orfeus” (1925) var inte bara J. Cocteaus första större verk för teatern, utan också hans första försök att närma sig Orfeusgestalten, den mytiske grekiske sångaren. Ämnet följde honom genom hela hans karriär, bland annat i hans senare, välkända filmtrilogi: ”En poets blod” (1930), ”Orfeus” (1950) och ”Orfeus testamente” (1960), filmer som Cocteau skrev manus till och regisserade.

Pjäsen utspelar sig i Orfeus och Eurydikes hem. De är ett ungt par som bor i Trakien, en plats som tydligt får drag av 1920-talets Paris. Publiken förs in i en art déco-miljö som både är estetisk och genomsyrad av mystik, fylld av ljudlandskapet som kompositören Andrius Šiurys skapar med olika föremål på scenen.

Orfeus är en surrealistisk poet som skriver i ett medvetandeflöde och strävar efter att skapa en briljant dikt till en poesitävling inriktad på bred popularitet. Hans kreativa metod går ut på att förhöra hästen som har flyttat in i hans hem, i hopp om att förnya själva poesin. Samtidigt finner Eurydike, bortglömd och avvisad, tröst i glasmästaren Ertebiz sällskap. Snart blir det dock tydligt att varken Ertebiz eller hästen är vad de verkar vara …

Pjäsens handling förenar traditioner från den klassiska teatern, surrealismen, dadaismen och bildkonsten. Här, säger regissören Ž. Vingelis, blandas verklighet och drömmar, och de centrala temana träder fram: liv och död, konstnärliga ambitioner och personlig lycka. Pjäsens konstnärliga och kulturella betydelse är obestridlig, men den har sällan satts upp i den litauiska teaterns historia. Det är viktigt att notera att den litauiska publiken nu äntligen får ta del av en reviderad och uppdaterad översättning av pjäsen, som inte längre är påverkad av sovjetisk censur.

I dag skulle Jean Cocteau förmodligen beskrivas som en tvärkonstnärlig konstnär. Enligt The National Observer var J. Cocteau ”den som stod en generation konstnärer närmast renässansmänniskan – konstnärer vars mod födde hela 1900-talets konst”. Han prövade på många yrken: författare, poet, dramatiker, konstnär, manusförfattare, filmregissör, grafisk formgivare, pianist, inrednings- och modedesigner, skapare av skulpturer och surrealistiska objekt samt till och med musik- och boxningsmanager. Föreställningen har tre