Sommarsemesteryra

”Världen är den bok som jag har lärt mig mest av”, skrev Carlo Goldoni, en av den italienska dramatikens främsta mästare. I hans verk glittrar och böljar världen med extraordinär kraft genom människorna, deras samtal och vardagliga situationer. Genom att skapa enkla, genuina, övertygande och lättbegripliga berättelser skildrar Goldoni mänskliga relationer inifrån, blottlägger deras alla nyanser och gör dem till en metafor för själva världen.

Under 1700-talet, som präglades av osäkra framtidsutsikter och genomsyrades av oförklarlig grymhet, fanns en känsla av att Europa snart skulle genomgå en vändpunkt som för alltid skulle förändra samhällets ansikte. Goldoni är djupt humanistisk och förmår omge människor med kärlek och värme även när han kritiserar dem skarpt. I sitt verk sträckte sig dramatikern bortom sin egen tid för att förstå den moderna människans villkor och de bekymmer som plågar henne. Han lyfte fram betydelsen av en kvinnas karaktär, som ifrågasatte sin djupt rotade traditionella roll i samhället. Hans mästerskap kommer till uttryck med särskild briljans i den magnifika ”Trilogin om semestern”, som består av tre pjäser: ”Sommarsemesteryra”, ”Sommarsemesteräventyr” och ”Åter från sommarsemestern”.

I höst presenterar regissören Gabrielė Tuminaitė trilogins första del, ”Sommarsemesteryra”, på Vilniaus mažasis teatras. Livorno. Rollfigurerna förbereder sig febrilt på att ge sig av för att tillbringa sommaren i villor på landet. I centrum står Leonardos svartsjuka på sin fästmö Giacinta, som också uppvaktas av den unge Guglielmo. I sin desperata brådska struntar de i både ekonomiska och moraliska begränsningar; rollfigurerna grips av fåfänga. De hoppas att de, när de väl gett sig av till villorna och kommit till detta magiska ”någon annanstans”, ska förverkliga sig själva och att problemen de flyr från ska lösa sig av sig själva. Men snart står det klart att problemet ligger mycket djupare – i deras fullständiga oförmåga att styra sina liv, som rusar i full fart mot avgrunden.

Rollfigurerna kastas ständigt mellan oro, svartsjuka, vredesutbrott och irritation, och pjäsens tempo ökar hela tiden samtidigt som energin stiger till vansinnets gräns. Som om de vore besatta av denna massflykt överger de sina egna hem – sin teater – och lämnar dem nedskräpade, genomsökta och ödelagda. Sedan rusar de vidare någon annanstans, där allt är ”bättre”, i hopp om att bli det de har blivit lovade: mer begåvade, vackrare och mer kända.