Sommarlovsfeber

”Världen är den bok jag har lärt mig mest av”, skrev Carlo Goldoni, en av den italienska dramatikens främsta mästare. I hans verk glittrar och pulserar denna värld med enastående kraft genom människorna, deras samtal och vardagliga situationer. Genom att skapa enkla, äkta, övertygande och lättillgängliga berättelser skildrar Goldoni mänskliga relationer inifrån, vecklar ut dem i alla deras nyanser och gör dem till en metafor för själva världen. På 1700-talet, en tid präglad av osäkra framtidsutsikter och genomsyrad av oförklarlig grymhet, fanns en känsla av att Europa snart skulle uppleva en vändpunkt som för alltid skulle förändra samhällets ansikte. Goldoni är djupt humanistisk och kan omge människor med kärlek och värme samtidigt som han kritiserar dem skoningslöst. Genom sitt verk överskred dramatikern sin egen tid och fångade den moderna människans villkor och de bekymmer som plågar henne. Han lyfte fram kvinnors karaktär och betydelsen av den när de ifrågasatte sin djupt rotade traditionella roll i samhället. Hans mästerskap kommer till sin fulla rätt i det monumentala ”Semestertrilogin”, som består av tre pjäser: ”Sommarlovsfeber”, ”Sommarsemesterns äventyr” och ”Efter sommarsemestern”. I höst presenterar regissören Gabrielė Tuminaitė trilogins första pjäs, ”Sommarlovsfeber”, på Vilniaus mažasis teatras. Livorno. Rollfigurerna förbereder sig febrilt för att resa på sommarledighet till villor på landet. I centrum står Leonardos svartsjuka mot sin fästmö Giacinta, som också uppvaktas av den unge Guglielmo. I sin desperata brådska struntar de i både ekonomiska och moraliska normer, uppslukade av fåfänga. De hoppas att de genom att resa till villorna, detta magiska ”någon annanstans”, ska förverkliga sig själva och att problemen de flyr från ska lösa sig av sig själva. Men snart står det klart att problemet ligger mycket djupare: i deras fullständiga oförmåga att styra sina liv, som i full fart rusar mot avgrunden. När rollfigurerna hela tiden kastas mellan oro, svartsjuka, vredesutbrott och irritation accelererar pjäsens tempo alltmer och intensiteten stegras till vansinne. Som om de vore besatta av denna massflykt lämnar de sina egna hem – sin teater – nedskräpade, genomsökta och ödelagda, och rusar någon annanstans, till en plats som är ”bättre”, i hopp om att bli det de har blivit utlovade: mer begåvade, vackrare och mer erkända.