Sommarlovsfeber

”Världen är den bok som jag har lärt mig mest av”, skrev en av de största mästarna inom den italienska dramatiken, Carlo Goldoni. I hans verk glittrar och pulserar världen med enastående kraft genom människorna, deras samtal och vardagliga situationer. Genom att skapa enkla, autentiska, övertygande och lättillgängliga berättelser skildrar Goldoni mänskliga relationer inifrån, vecklar ut dem i alla deras nyanser och gör dem till en metafor för själva världen. Under 1700-talet, en tid präglad av osäkra framtidsutsikter och oförklarlig grymhet, när man anade att Europa snart skulle uppleva en vändpunkt som för alltid skulle förändra samhällets ansikte, förblev Goldoni djupt humanistisk och kunde omsluta människor med kärlek och värme samtidigt som han kritiserade dem skarpt. Dramatikern överskred sin egen tid, förstod den moderna människans villkor och de bekymmer som plågar henne, och lyfte fram betydelsen av kvinnans karaktär när hon ifrågasatte sin djupt rotade traditionella roll i samhället. Hans mästerskap kommer till sin fulla rätt i den storslagna ”Semestertrilogin”, som består av tre verk: ”Sommarlovsfeber”, ”Sommaräventyr” och ”Hemkomsten från sommarlovet”. I höst presenterar regissören Gabrielė Tuminaitė trilogins första del, ”Sommarlovsfeber”, på Vilniaus mažasis teatras. Livorno. Rollfigurerna förbereder sig febrilt för att resa på sommarlov till villor på landsbygden. I förgrunden står Leonardos svartsjuka mot sin fästmö Giacinta, som även den unge Guglielmo uppvaktar. I sin desperata brådska struntar de i både ekonomiska och moraliska normer, förblindade av fåfänga. De hoppas att de, väl borta i villorna – på detta magiska ”någon annanstans” – ska förverkliga sig själva och att problemen de flyr från ska lösa sig av sig själva. Men snart blir det tydligt att problemet ligger mycket djupare: i deras totala oförmåga att styra sina liv, som rusar i full fart mot avgrunden. Rollfigurerna kastas oupphörligen mellan oro, svartsjuka, vredesutbrott och irritation, och tempot mattas aldrig; farten ökar till vansinne. Som besatta av denna massflykt lämnar de sina hem – sin teater – nedskräpade, plundrade och ödelagda, och rusar någon annanstans, där allt är ”bättre”, i hopp om att bli det de har utlovats: mer begåvade, vackrare och mer uppmärksammade.