Sommarsemesterfeber

”Världen är den bok som jag har lärt mig mest av”, skrev en av de största mästarna inom italiensk dramatik, Carlo Goldoni. I hans verk glittrar och sjuder denna värld med en enastående kraft genom människorna, deras samtal och vardagliga situationer. Genom att skapa enkla, äkta, övertygande och tillgängliga berättelser skildrar Goldoni mänskliga relationer inifrån, blottlägger alla deras nyanser och gör dem till en metafor för själva världen. Under 1700-talet, en tid full av osäkra framtidsutsikter och genomsyrad av oförklarlig grymhet, då man hade en känsla av att Europa snart skulle genomgå en vändpunkt som för alltid skulle förändra samhällets ansikte, förblir Goldoni djupt humanistisk och förmår omsluta människor med kärlek och värme samtidigt som han kritiserar dem skarpt. I verk som överskrider sin tid fångade dramatikern den moderna människans tillstånd och de bekymmer som plågar henne, och lyfte fram betydelsen av kvinnor som ifrågasatte sin fast förankrade traditionella roll i samhället. Detta mästerskap kommer vackert till uttryck i hans magnifika ”Sommarsemestertrilogi”, som består av tre verk: ”Sommarsemesterfeber”, ”Sommaräventyr” och ”Åter från sommarsemestern”. I höst presenterar regissören Gabrielė Tuminaitė trilogins första del, ”Sommarsemesterfeber”, på Vilniaus mažasis teatras. Livorno. Personerna förbereder sig febrilt för att resa på sommarsemester till villor på landet. I förgrunden står Leonardos svartsjuka över sin fästmö Giacinta, som även uppvaktas av den unge Guglielmo. I sin desperata brådska struntar de i både ekonomiska och moraliska begränsningar, uppslukade av fåfänga. De hoppas att de, när de väl har rest till villorna, i detta magiska ”någon annanstans” ska förverkliga sig själva och att problemen de flyr från ska lösa sig av sig själva. Men snart blir det tydligt att problemet ligger mycket djupare: i deras totala oförmåga att hantera sina liv, som rusar huvudstupa mot avgrunden. Personerna kastas ständigt mellan oro, svartsjuka, vredesutbrott och irritation, och tempot saktar aldrig ner; intensiteten stegras till vansinne. Som besatta av denna massflykt överger de sina egna hem – sin teater – nedskräpade, plundrade och skövlade, och rusar någon annanstans, till en plats där allt är ”bättre”, i hopp om att bli det de har blivit lovade: mer begåvade, vackrare och mer erkända.