Dorian Grays porträtt

Den irländske författaren Oscar Wilde var berömd för sin charm och extravagans, liksom för estetiken i både sitt verk och sitt liv. Vid 34 års ålder publicerade han Den lycklige prinsen och andra berättelser, som gjorde honom till en välkänd författare. Hans enda roman, Dorian Grays porträtt, trycktes första gången 1890 och kan också sägas vara skriven i sagans form. Den här gången är innehållet dock betydligt mörkare ... Det är inte förvånande att utgivningen väckte skandal: människor krävde att boken skulle förbjudas och att författaren skulle dömas för att främja en omoralisk livsstil.

Det konstnärliga teamet bakom uppsättningen Dorian Grays porträtt består av välkända dockteaterkonstnärer vars tidigare arbete redan är bekant för publiken på „Lėlės“: 2014 vann en uppsättning skapad av G. Radvilavičiūtė tillsammans med scenografen Renata Valčik, koreografen Sigita Mikalauskaitė och kompositören Rita Mačiliūnaitė Gyllene scenkorset. Den spelas fortfarande med framgång på teaterns repertoar och bjuds regelbundet in att representera litauisk kultur på internationella teaterfestivaler. Den nya uppsättningen tycks fortsätta utforska de teman som påbörjades i Sandmannen: människans dubbla natur och självförstörelse.

”När man betraktar en målning träder man in i en annan tid. Tiden vidgas. I ett porträtt känner man igen sig själv. Att betrakta ett porträtt är som att se sig i en spegel. En spegel ger en den unika möjligheten att se sig själv, sitt ansikte, sina ögon och gör det möjligt att föra en dialog med sig själv. När man ser utåt ser man sitt inre. När man ser sig i en spegel kan man finna sig själv i en annan värld. Och dessa två världar kan beröra varandra. När vi ser oss i en spegel kan vi se sådant som är oåtkomligt för vår direkta blick. Spegelns djup säger oss att vi kan se mycket mer, eller se saker på ett helt annat sätt, än vi gör i vår verklighet. En spegel är vårt personliga porträtt av nuet. I dag omges människor av många speglar – det vill säga reflekterande ytor – från vanliga speglar och fönster till sjöar och vattenpölar, snöflingor, kolbitar och så vidare. De skapar alla sprickor i den synliga världen, i föremålens väv; de är som fönster mot en annan värld. Men överdriven upptagenhet av sig själv och sitt utseende leder till fåfänga, självkärlek, inbilskhet, arrogans och egocentrism. Utan kärlek, nära och kära och gemensam vandring betyder skönhet och framgång ingenting. Livet är inte behagligt när man ständigt betraktar sig själv. Än i dag tror vissa ursprungsfolk att en spegel kan stjäla själen.” — Uppsättningens regissör Gintarė Radvilavičiūtė delar med sig av sina tankar.