Järn och silver

”Jag trodde alltid att jag inte tyckte om poesi, att jag inte förstod den”, säger skådespelaren Rolandas Kazlas. ”Jag föredrog prosa, filosofer och dramatiker och betraktade poeter och deras verser med misstänksamhet. Men sanningen är att jag väntade på och sökte efter poesi som stod mig nära. Kanske måste man söka den så som man söker kärleken, så som man söker en älskad, och söka poeten som en själsfrände. Någon som är lik en själv och ändå annorlunda: känsligare, öppnare, subtilare, mer kärleksfull och märkligt strålande. När jag upptäckte Vladas Šimkus poesi fann jag det jag hade väntat på och i hemlighet längtat efter.”

Poeten, översättaren och redaktören Vladas Šimkus föddes i Kelmė-distriktet och tillbringade större delen av sitt liv i Vilnius efter att ha studerat vid Vilnius universitet. Han är fortfarande en av de mest gåtfulla gestalterna i den litauiska litteraturen. Han började publicera sina verk redan när han gick i skolan. Vid 24 års ålder gav han ut sin första diktsamling, *Den vackraste sekunden*, som några år senare följdes av samlingen *Strandens konturer* (1963). Diktsamlingen *Järn och silver* från 1968 blev en milstolpe inte bara i poetens liv utan också i den litauiska poesin som helhet. Detsamma gäller hans fjärde samling, *Rymmande bin* (1973), som överraskade kollegor och litteraturkritiker med sin radikala vändning mot en ironisk röst och sin smärtsamt klarsynta nedmontering av många djupt rotade kulturella myter. Detta var Vladas Šimkus sista samling med egna dikter; ett urval, *Kom ner, himmel, till jorden*, utkom 1982.

Litteraturvetaren professor Viktorija Daujotytė, som var rådgivare åt produktionens upphovspersoner, skrev att V. Šimkus, efter att med sin främsta samling, *Järn och silver* (1968), ha intagit en ledande position i den litauiska poesin vid den tiden, ”nästan obegripligt drog sig tillbaka till undertexten, till tystnaden, och slutade skriva dikter. Kvar blev bara översättaren, en yrkesman av högsta rang, och en lika framstående redaktör.” Poeten arbetade på redaktionerna för *Jaunimo gretos*, *Literatūra ir menas*, *Švyturys*, *Pergalė* och *Metai*. Han översatte verk av A. Mickiewicz, A. Voznesensky, A. Pushkin, B. Brecht, S. Vereš, A. Čakas, H. Heine, F. García Lorca, F. Schiller, J. W. Goethe och andra poeter. Han översatte också pjäser, musikaler samt operor och operetters libretton för litauiska teatrar, men skrev aldrig mer någon egen poesi.

Enligt V. Daujotytė fick Vladas Šimkus sällsynt uppmärksamhet från sina poetkollegor och kritiker, som insåg omfattningen av hans begåvning. Men när människor frågade honom varför han inte längre skrev, varför han teg, svarade han helt enkelt: ”Jag är inte alldeles tyst; jag översätter mycket, och det är också skapande. Eller: Jag tröttnade på att skriva som jag gjorde, och jag vet inte längre hur man skriver på något annat sätt … Ibland, med smärtsam ironi: Jag insåg att jag saknade talang … Begåvade människor skriver lätt, medan jag kämpar så mycket, till och med räknar …”

Ändå har Vladas Šimkus poesi, bevarad i fyra samlingar, tillsammans med dess bildvärld och porträttet av den människa som skapade den – denna flyktiga ”materia” som fångar läsaren, talar till henne eller honom och, när allt går väl, formar läsaren – överbryggat ett flera decennier långt tomrum och blivit drivkraften och stoffet till den föreställning som Rolandas Kazlas bjuder in publiken till i dag. Som upphovspersonen till föreställningen *Järn och silver* säger, ska den vara ”ett öppet samtal”.