Jag i dag – Hamlet

”Jag ska fatta mig mycket kort. I dag är den värsta dagen i mitt liv. I dag känner jag mig tom. I dag är jag inte mig själv ... I dag är jag Hamlet. Och förresten, jag ... finns.” Att vara eller inte vara? Och om vi ska vara, hur då? Föreställningen ställer samma Hamlet-liknande frågor, men betraktar V. Shakespeares berömda pjäs genom en ung människas ögon. Hur går man vidare när man är förvirrad och sviken, när man har förlorat tilliten till dem som står en närmast? Premiär: 2022-03-03

”Hamlet”

Första gången jag såg ”Hamlet” gick jag i årskurs 12. Det var på National Kaunas Drama Theatres scen, i en uppsättning av den bortgångne regissören Eimuntas Nekrošius. Mitt starkaste intryck var Hamlet, spelad av den då enormt populära musikern Andrius Mamontovas, som genomlevde familjetragedin från början till slut mitt i en värld som verkade vara skapad under inflytande av baltisk/vikingatida estetik. ”Hamlet” blev kvar hos mig som en ofattbart tragisk berättelse om en ung, begåvad skapares vansinniga självförstörelse. Ett legendariskt epos för kommande generationer – kanske för att vi ska kunna känna igen Hamlet i oss själva? Jag tror inte att Hamleter föds bara en gång vart tusende eller hundrade år. De dyker upp bland oss i varje tid, och inte alls så sällan.

”Hamlet”

Redan i årskurs 8 bestämde jag mig på allvar för att bara läsa filosofi och poesi. Dramatiken hade ingen särskild plats i mitt liv förrän jag började studera skådespeleri vid Litauens musik- och teaterakademi. Jag minns hur jag under mitt första år läste V. Shakespeares pjäser i studentkorridoren och fördelade rollerna mellan mina kurskamrater, eftersom det helt enkelt gick snabbare och var enklare så. Och mer intressant. En gång, när jag var tvungen att välja mellan Hamlet och Ofelia, valde jag den senare. När jag hörde en begåvad kurskamrat läsa Hamlets repliker med sådan övertygelse ”förlorade” jag Ofelia. Den gåtfulla Hamlet blev en mycket igenkännbar, konkret person. Och scenen med hans mor, drottning Gertrud, förblev den sannaste, mest smärtsamma och närmaste för mig – ett slags polaroidfoto av hela situationen. Den gången blev ”Hamlet” kvar hos mig som ett oerhört sorgligt men mycket vackert verk.

”Hamlet” igen

Oskaras Koršunovas ”Hamlet” – rationell, logisk och intelligent, men också ganska kylig och grym, kanske med en skalpells precision – blev för mig personligen en obehaglig andlig chock. Pianolocket som slår igen över mina fingrar. Ett påtvingat uppvaknande ur en drömlik resa, uppslukad av vilda idéer, en ”Hamlet-liknande” resa. Och jag är tacksam för det. För hur kan man annars bedöma vad man tror på, vad man bekänner sig till av hela sitt hjärta? Jag låter mig inte så lätt övertalas eller pratas till rätta. Kanske behövde jag den erfarenheten för att ”vakna” på mitt eget sätt och pröva mig själv på nytt.

”Ofelia”

År 2012 skrev jag pjäsen ”Jag, du och Ofelia”. Inspirationen var inte frågan ”Att vara eller inte vara”, utan tanken att ”vi vet vad vi är, men vet inte vad vi kan bli”. På den tiden frågade de flesta mig: så, hur mycket av dig är skådespelare och hur mycket regissör? Jag tänker inte dölja det: föreställningen och dess ämne var mycket personliga för mig. Den skapande nyfikenhet som ständigt följde mig – att åtminstone för egen del förstå innebörden i den här tanken – ledde mig till föreställningen ...