Kate Atwell: Big Data

Översatt från engelska av Ignas BEITSAS.

I en värld av data, där varje steg vi tar kan registreras, bevaras och analyseras, har vi fortfarande rätt att bli bortglömda? Vad skulle vi offra i utbyte mot trygghet, kontroll och frihet från tekniken?

Med utgångspunkt i pjäsen *Big Data* av den brittiska dramatikern Kate Attwell bjuder regissören Augustas Gornatkevičius in oss att fundera över en modern version av Faustmyten. Här får pakten med djävulen en ny form: massmedierna, marknaden och algoritmerna ersätter Mefistofeles, medan människor blir inte bara teknikanvändare utan också råmaterial – deras personuppgifter samlas ständigt in, analyseras och säljs till företag.

I centrum för föreställningen står en av många familjer: en bror och en syster, deras partner och deras föräldrar. En främling, M, gör gradvis sitt intåg i deras liv och blir snart en familjevän och förtrogen som rollfigurerna kan öppna sig för och vända sig till för stöd och förståelse. Genom familjerelationerna, särskilt relationerna mellan föräldrar och barn, skildrar pjäsen olika generationers erfarenheter, deras svårigheter att förstå varandra och deras försök att bevara närheten i en snabbt föränderlig verklighet präglad av digitala trender.

Rätten att bli bortglömd står också i centrum för verket: möjligheten att släppa det förflutna, bevara sitt privata utrymme och slippa definieras för alltid av sitt digitala fotavtryck.

*Big Data* inbjuder oss att tänka om kring förhållandet mellan den moderna människan och tiden. Datainsamling och algoritmiska förutsägelser tränger allt djupare in i vårt privata utrymme, våra relationer och minnen, och förvandlar till och med livets mest intima upplevelser till mätbar och observerbar information. Livets allt snabbare tempo tränger undan tystnaden, ritualerna och möjligheten att helt enkelt vara. I den digitala världen blir det allt svårare att lyssna till oss själva och uppleva tiden inte som en oändlig följd av händelser, utan som en meningsfull närvaro tillsammans med en annan människa. Kan vi fortfarande stanna upp, minnas och uppleva ögonblicket, i stället för att bara reagera på en oändlig ström av yttre stimuli?