Juan Pablo Troncoso. A Streetcar Named Desire

Pjäsen har översatts från spanska av Agnė PULOKAITĖ. Regissören, skådespelaren och skådespelarpedagogen Marco Layera från Chile, grundare av ”La Re-sentida”, skapar sin första uppsättning i Litauen. Hans verk har visats på några av de mest välrenommerade internationella teaterfestivalerna, däribland Avignon. Vid Teatro Municipal de Las Condes festival för ung teater fick Marco Layera pris för bästa pjäs. Han har också tilldelats Eugenio Guzman-priset av Chiles universitet och nominerats till Chiles Premio Altazor a los Artes Nacionales.

Uppsättningen bygger på en pjäs av landsmannen Juan Pablo Troncoso och tar Tennessee Williams ”A Streetcar Named Desire” som utgångspunkt. Den följer huvudpersonen Blanche (skådespelaren Vitalija Mockevičiūtė), som återvänder till det outhärdligt kvava Litauen efter ett misslyckat liv i en av Europas stora huvudstäder. Hon återvänder motvilligt från Berlin och döljer sitt konstnärliga misslyckande. Hennes progressiva idéer möter en vägg i hemstadens frusna, konservativa landskap, som personifieras av hennes älskade syster (skådespelaren Dalia Michelevičiūtė). Systern har nyligen gift sig med en man som bor tillsammans med henne på ett vårdhem (skådespelaren Algirdas Gradauskas).

Huvudpersonens ambitiösa drömmar om att bli en berömd konstnär har inte gått i uppfyllelse. Hon är tillbaka i Östeuropa, inte Västeuropa, tyngd av tidens gång, irriterad över sin åldrande kropp och känslan av att vara oönskad. Hennes dotter (skådespelaren Augustė Ona Šimulynaitė) håller däremot fortfarande på att forma sina drömmar: hon vill bli en berömd ståuppkomiker. Den unga kvinnan skämtar om sin familj och sin mamma och driver med länder som ligger ännu längre österut än Litauen.

Handlingen i denna tydligt ironiska uppsättning utspelar sig på ett vårdhem där värmen är kvävande. Här konfronteras rollfigurerna inte bara med kroppsligt förfall och ensamhet, utan också med begär, fantasier och vanföreställningar. Berättelserna om en nyligen avliden vårdanställd vittnar om vårdarbetets hårda och svåra verklighet. Värmeböljan är mer än ett meteorologiskt fenomen: den är ett känslotillstånd, ett socialt symtom, en outhärdlig spänning. Kropparna hettas upp, minnen blossar upp, hemligheter börjar dunsta bort. Fläktarna snurrar knappt och svetten rinner tyst längs ansiktena.

Uppsättningen är ibland en smärtsam, ibland en komisk betraktelse över löften som aldrig infriades. Den reflekterar över familjeband, dagens ungdom och besattheten av det nya, omsorgens svårigheter och övergivenhet. Verket talar om kroppar som den moderna världen har lärt sig att förbruka och glömma. Västra och östra Europa skildras här som två lämningar från en utmattad värld – ruiner ur vilka inget nytt kommer att växa.