Efter Sofokles tragedi: Antigone

Översatt från forngrekiska av Antanas DAMBRAUSKAS

Det verkar som att vi ända fram till nyligen levde i en tid då vi trodde att vi hade lärt oss historiens läxor. Men i dag återvänder de värsta tänkbara scenarierna som beskrivs i läroböckerna till verkligheten. Vart ska vi vända oss för att få svar? Var ska vi söka när historien – inte för så länge sedan – försöker bli vår framtid?

Född i demokratins vagga, det antika Grekland, blottlägger Sofokles tragedi Antigone en uråldrig värdekonflikt, en konflikt mellan två politiska sanningar, som regissören Kamilė Gudmonaitė undersöker ur sitt eget perspektiv.

”Även om Europa fortfarande är ett block av liberala demokratier kan vi se en dragning till ideologiska alternativ. Den liberala ordningen förlorar sin känslomässiga tyngd; vi ser en desillusionering med den, och till och med med demokratin själv. Globaliseringen uppfattas som ett hot, den ekonomiska ojämlikheten växer, och därför vänder sig allt fler till populistiska högerpartier som erbjuder ’tydliga fiender’ och ’enkla lösningar’, välbekanta epos och deras hjältar, som inte kräver långa och ’verkningslösa’ diskussioner. Allt detta utspelar sig mot bakgrund av en geopolitisk kris och pågående krig. Jag tror att frontlinjen här i första hand inte är en fysisk gräns, utan en kollision mellan ideologiska sätt att tänka om världen. Precis som i vår uppsättning blir Sofokles Antigone frontlinjen mellan Europas ideologier”, säger regissören.

Pjäsen ställer Antigone och Kreon mot varandra: två gestalter som representerar olika riktningar. Antigone kämpar för sina övertygelser och sin brors heder, medan härskaren Kreon kräver lydnad inför lagarna och den allmänna ordningen. Tragedin känns mer relevant än någonsin och erbjuder ett intellektuellt tvärsnitt av Europa, samtidigt som den visar hur sökandet efter sanningen ställs mot dess konstruktion. Men kan vi i vår mångröstade värld fortfarande tala om bara två sanningar?

För att parafrasera Bonnie Honig, professor i samtida kultur, medier och statsvetenskap, som har granskat Antigone ur ett politiskt perspektiv: antiken blir inte nutid; antiken står i relation till den. Så vad innebär den relationen i dag? Kan en sådan sanning existera i en kris – den sorts sanning som vi kände till tidigare? Och slutligen, om diskussionen är demokratins motor, varför är det fortfarande så svårt för oss att prata?