Efter Sofokles tragedi: Antigone

Översatt från antikgrekiska av Antanas DAMBRAUSKAS.

Det verkar som om vi tills nyligen levde i en tid då vi trodde att vi hade lärt oss de läxor som historien hade gett oss. Ändå återvänder de värsta tänkbara scenarierna som beskrivs i läroböckerna i dag till verkligheten. Vart ska vi vända oss för att få svar? Var ska vi söka när historien – som inte ligger så långt tillbaka i tiden – försöker bli vår framtid?

Född i demokratins vagga, det antika Grekland, blottlägger Sofokles tragedi ”Antigone” en evig värdekonflikt, en konflikt mellan två politiska sanningar, som regissören Kamilė Gudmonaitė riktar blicken mot.

”Även om Europa fortfarande är ett block av liberala demokratier kan vi se en dragning till ideologiska alternativ. Den liberala ordningen förlorar sin känslomässiga tyngd; vi ser en besvikelse över den och till och med över själva demokratin. Globaliseringen uppfattas som ett hot, den ekonomiska ojämlikheten ökar, och därför vänder sig allt fler människor till populistiska högerpartier som erbjuder ’tydliga fiender’ och ’enkla lösningar’ – välbekanta epos och deras hjältar, som inte kräver några långa och ’verkningslösa’ diskussioner. Allt detta utspelar sig mot en bakgrund av geopolitisk kris och pågående krig. Jag tror att frontlinjen här först och främst inte är en fysisk gräns, utan en konflikt mellan ideologiska sätt att tänka som formar världen. Liksom i vår uppsättning blir Sofokles ’Antigone’ en frontlinje mellan Europas ideologier”, säger regissören.

Uppsättningen ställer Antigone och Kreon mot varandra, två gestalter som representerar olika riktningar. Antigone kämpar för sina övertygelser och sin brors heder, medan härskaren Kreon kräver att lagarna och den offentliga ordningen upprätthålls. Tragedin känns mer aktuell än någonsin och öppnar upp ett intellektuellt tvärsnitt av Europa, samtidigt som den visar hur sökandet efter sanning ställs mot dess konstruktion. Men kan vi fortfarande tala om bara två sanningar i vår värld med många röster?

För att parafrasera Bonnie Honig, professor i samtida kultur, medier och statsvetenskap, som har undersökt ”Antigone” ur ett politiskt perspektiv: antiken blir inte nutid; antiken existerar i relation till den. Så hur ser den relationen ut i dag? Kan en sanning existera i en kristid, sådan som vi kände den tidigare? Och slutligen: om diskussionen är demokratins motor, varför är det fortfarande så svårt för oss att prata?