Eglė Švedkauskaitė: FOSSILIA

Inspirerad av Dalia Grinkevičiūtės verk *Litauer vid Laptevhavet* får en son som studerar film utomlands i uppgift att skapa ett dokumentärt porträtt. Efter viss tvekan väljer han sin egen familj som motiv: sin mor, far och syster. När han återvänder till sin hemstad Kaunas väntar en verklig skatt på honom: en museianställd bjuder in familjen för att se ett manuskript med minnen från exilen i Sibirien, nedtecknade av hans fars faster och nyligen upptäckta i trädgården till hans morföräldrars hus. Den unge mannen börjar gradvis utforska inte bara manuskriptet, som legat under jord i femtio år, utan också sin familjs förflutna, och förstå hur det formar familjens relationer i nuet.

Även om E. Švedkauskaitė skapar en fiktiv familj till pjäsens rollfigurer hämtar hon också stoff från verkliga händelser: 1991 grävdes en burk av misstag upp på Perkūno prospekt 60 i Žaliakalnis i Kaunas. I den låg lösa sidor med Dalia Grinkevičiūtės minnen från Sibirien. Manuskriptet hade betraktats som förlorat, eftersom Grinkevičiūtė själv hade försökt hitta det flera årtionden tidigare utan att lyckas. Dalia Grinkevičiūtės verk är inte bara ett av den litauiska litteraturens mest gripande verk och en del av skolans läroplan, utan har också översatts till femton språk. Det är ett anmärkningsvärt konstverk om att bevara sin mänsklighet under omänskliga förhållanden, eller, med författarens egna ord, ett ”monument över Nordens offer”.

”Jag kallade pjäsen *Fossilia* och tänkte på allt som grävs fram i verkets sammanhang – inte bara burken med manuskriptet, utan också rollfigurernas känslor och tankar. I den här pjäsen vill vi skildra en ung människas behov av att fråga sina föräldrar om familjehistorien och undersöka den äldre generationens erfarenheter. Scenhandlingen drivs framåt av en ung skapare som representerar den så kallade terapeutiska generationen, som gärna vill prata igenom saker och ’lösa’ relationer, och känna den trygghet som kunskap ger. Det är förmodligen helt naturligt att vi som växte upp i en värld präglad av öppen delning, demokrati och teknik ställer frågor, men frågor om det förflutna och försök att döma det övergår ofta i konfrontation. Relationen till föräldrarna är mycket viktig i den här pjäsen. Det är också viktigt att unga intresserar sig för exil – inte som en museiutställning, utan för att de vill förstå hur de själva skulle handla i en sådan situation och om de skulle kunna överleva”, säger pjäsens regissör och dramaturg, Eglė Švedkauskaitė.

Pjäsen finansieras av Republiken Litauens kulturministerium. Den ingår i Republiken Litauens kulturministeriums program ”Kulturpasset”.