Juan Pablo Troncoso: Desires

Översatt från spanska av Agnė PULOKAITĖ.

Den chilenske regissören, skådespelaren och skådespelarläraren Marco Layera, grundare av ”La Re-sentida”, skapar sin första produktion i Litauen. Hans verk har visats på några av världens mest välrenommerade internationella teaterfestivaler, bland annat i Avignon. Vid Young Theatre Festival på Teatro Municipal de Las Condes fick Marco Layera priset för bästa pjäs. Han har också tilldelats Eugenio Guzmán-priset av Chiles universitet och nominerats till Chiles Premio Altazor a los Artes Nacionales.

Föreställningen bygger på en pjäs av landsmannen Juan Pablo Troncoso och hämtar inspiration från Tennessee Williams ”Linje Lusta”. Den följer huvudpersonen Blanche (Vitalija Mockevičiūtė), som återvänder till ett outhärdligt kvalmigt Litauen efter ett misslyckat liv i en av Europas stora huvudstäder. Motvilligt återvänder hon från Berlin och döljer sitt konstnärliga misslyckande. Hennes progressiva idéer möter en mur i hemstadens stillastående, konservativa miljö, som förkroppsligas av hennes älskade syster (Dalia Michelevičiūtė), som nyligen gift sig med en man som bor tillsammans med henne på ett vårdhem (Algirdas Gradauskas).

Huvudpersonens ambitiösa drömmar om att bli en berömd konstnär har inte gått i uppfyllelse. Hon är tillbaka i Östeuropa, inte Västeuropa; tiden tynger henne, hennes åldrande kropp irriterar henne och hon känner sig oönskad. Hennes dotter (Augustė Ona Šimulynaitė) formar däremot fortfarande sina egna drömmar: hon vill bli en berömd ståuppkomiker. Den unga kvinnan skämtar om sin familj och sin mamma och driver med länder ännu längre österut än Litauen.

Handlingen i denna ironifyllda föreställning utspelar sig på ett vårdhem där hettan är kvävande. Här konfronteras rollfigurerna inte bara med kroppsligt förfall och ensamhet, utan också med begär, fantasier och vanföreställningar. Samtalet om en nyligen avliden vårdanställd vittnar om den hårda och svåra verkligheten i omsorgsarbetet. Värmeböljan är mer än ett meteorologiskt fenomen: den är ett känslotillstånd, ett socialt symtom, en outhärdlig spänning. Kroppar blir heta, minnen flammar upp, hemligheter börjar dunsta bort. Fläktarna snurrar knappt, medan svetten tyst rinner nerför ansikten.

Föreställningen är stundtals en smärtsam, stundtals en komisk betraktelse över löften som aldrig infriades. Den reflekterar över familjeband, vår tids besatthet av ungdom och nyheter, svårigheterna med omsorg och försummelse. Verket skildrar kroppar som den moderna världen har lärt sig att förbruka och glömma. Västeuropa och Östeuropa framställs här som två rester av en utarmad värld – ruiner där inget nytt kommer att växa.