Kazys Binkis: Atžalynas

I centrum av *Atžalynas*, skriven av Kazys Binkis 1938, står en ung man som anklagas utan att ha begått något brott. Även när han blir hånad avstår han inte från sina värderingar och fortsätter att tro på livet och på andra människor. Det är ett livfullt och fängslande drama genomsyrat av mellankrigstidens Litauens optimism och en vilja att göra uppoffringar – värden som det råder stor brist på i dag. Med regissören Jonas Vaitkus ord skulle verket kunna bli ett vårregn i dagens teater, som har vänt sig bort från grundläggande värden och lutar åt förstörelse och förnekelse. Regissören har bjudit in inte bara erfarna skådespelare till föreställningen, utan också studenter från skådespelarutbildningen vid Litauens musik- och teaterakademi, där han är utbildningsledare. Tolkad av ett så entusiastiskt kreativt team är *Atžalynas* ett utmärkt tillfälle att återupptäcka klassisk litauisk dramatik.

”När jag skrev den här pjäsen lurade jag på sätt och vis teatern, eftersom pjäsen visade sig vara för unga människor – en mycket bred ålderskategori, från ungefär 12 till 60 år och däröver.” (Kazys Binkis)

Regissören Jonas Vaitkus:

”I dag finns det anledning att återvända till vissa saker där värderingarnas anda har bestått. Ur vårt perspektiv kan det verka enkelt, alltför uppriktigt och primitivt sentimentalt, men bakom orden som uttalas i det här verket finns ett särskilt sken. Jag vill återvända till renheten i *Atžalynas*. Men det finns också ett destruktivt inslag i det här materialet. Det berörs bara mycket subtilt i pjäsen, men visar hur framsteg och motframsteg – tekniska framsteg och andliga motframsteg – ’går framåt’; och det är just det vi ser nu. Den här ’saxen’ visar att antydningarna till destruktivitet har blommat ut så mycket att *Atžalynas* kan bli som ett vårregn på scenen i dag.

”I den här uppsättningen söker jag dokumentär realism och en inre känsla hos skådespelarna. Det är viktigt att de har tydliga övertygelser, en känsla för världen och förmågan att se djupt och allvarligt på en människa – inte någon som är komplicerad, förvriden, splittrad, krossad och oförmögen att förstå sig själv, som lever på instinkt bland pengar och känslomässiga passioner, utan en människa som har hopp och en framtid, som tror att människolivet är det största värdet. Först då, när man betraktar livet – från födelsen till det sista andetaget – börjar man förstå hur sent, hur väldigt sent, människor inser allt detta: de är rädda för att leva, känna och ta ansvar för sina liv. När jag läser den här tydliga ’dikten’ som *Atžalynas* är blir allt detta nödvändigt – för oss och för människorna som arbetar med den här uppsättningen.”