Sådant jag inte vågade säga, och nu är det för sent

År 2010 fick Itaru Sasaki, från staden Otsuchi i Japan, veta att hans älskade kusin var obotligt sjuk och bara hade tre månader kvar att leva. Efter kusinens död installerade Sasaki en gammal telefonkiosk i sin trädgård, så att han varje dag kunde tala med den avlidne och låta vinden föra bort hans ord. År 2011 drabbades Otsuchiområdet av en tsunami som dödade 10 procent av stadens invånare. Efter hand fick människor höra talas om telefonkiosken och började besöka Itaru Sasakis trädgård för att ringa sina förlorade nära och kära.

Sedan den 1 mars 2022 har en gammal telefonautomat, identisk med ”vindens telefon” i Japan, stått utanför Litauens nationella opera- och baletteater. Människor bjöds in att stanna till och ”ringa” dem som de inte hade hunnit säga det de ville till i tid, och nu var det för sent. Under drygt sex månader lyftes luren omkring 4 000 gånger. Ljudinspelningarna av alla autentiska berättelser blev grunden till operans libretto.

Telefonautomatoperan ”Sådant jag inte vågade säga, och nu är det för sent” är en ömsint, subtil, ljus och hoppfull berättelse om en sörjande människa. Samtidigt är den ett tydligt tvärsnitt genom de områden som sorgen öppnar upp, en resa mot möten, försoning och en upplevelse av världen som en helhet.

De medverkande om föreställningen:

”Telefonautomatoperan är en dikt om människans förgänglighet. På scenen framträder subtila, mänskliga och ibland humoristiska bilder från den här sidan och den andra: kroppar och föremål dyker upp och försvinner i chiaroscuro. Allt går över – människor, tid, platser, saker, händelser.”
—Kamilė Gudmonaitė, regissör och dramaturg

”Min relation till verket – eller, mer exakt, till inspelningarna av förbipasserandes ’samtal’ från telefonautomaten – förändrades hela tiden. I varje skede av den långa skapandeprocessen upptäckte jag ett nytt sätt att se på det varje person sa i kiosken. Först lyssnade jag på dessa mycket öppna utsagor som utifrån; nu omprövar jag dem genom att sätta mig in i uppringarnas eller deras mottagares situation. Den här operan ställde oss inför betydande utmaningar: hur kan vi skapa var och ens inre ljudlandskap, och hur kan vi föra samtalens ofta djupt känsliga och subtila innehåll – tillvarons helighet – till teaterscenen? Här blir musik och ljud ett osynligt medium, en energi som färdas och talar om det vi inte vågade säga, och nu är det för sent.”
—Dominykas Digimas, tonsättare

”Scenografin för det här verket är ett mellanrum, som en spegling av den inre världen, ett möte där en relation till livet efter döden kan förnimmas. Handlingen utspelar sig i ett övergångsrum som lyfter fram liminala tillstånd, där vardagslivet flätas samman med förgänglighet och ovisshet. Verkets visuella atmosfär är tillägnad liv och död, närhet och längtan.”
—Barbora Šulniūtė, scenograf och upphovsperson till videoprojektionskonceptet

Producenter av föreställningen:
Partner:
Finansierat av: Litauens kulturministerium, Litauens kulturråd, Vilnius stadskommun

Arbetet med verket inleddes 2021 som en del av ”Operos genomas” (”Operans genom”), ett gemensamt projekt av LNOBT och Operomanija.