Utrymmet mellan oss är inte tomt

I dagens värld är det exceptionellt svårt att mötas. Varje kropp följer sin egen väg, sin egen personliga resa, och ställs inför oönskade hinder. I processen kan även den enklaste gest bli radikal. Ett enda steg genom rummet kan tyckas skära genom materia och korsa avstånd som verkar omöjliga. För dem som befinner sig i processen är dessa ögonblick som mirakel. För en betraktare kanske det bara är en promenad. Det är i tomrummet mellan inre behov och yttre framtoning som detta scenverk lever. Du är dig själv och samtidigt någon annan. Utan imitation, utan sarkasm. Det krävs yttersta tillit för att se en annan människa bli du. Även när du inte vill se det. Även när det är för mycket att bära. Det är en paradox — tillit är också den största risken. Att visa sitt sanna jag är en förutsättning och samtidigt den största utmaningen. Vad händer om du inte gör det? Verket döljer inte dina misstag; misstagen skapar materialet. Detta verk tillhör en tid då eskalering ska hejdas. Vi lever i en kollektiv paus, som om vi väntade på att något skulle explodera. Verket löser inte upp spänningen, utan bär den, så som kroppar bär spänning i repetitionssalen. Eskaleringen sker inte någon annanstans. Den är redan här. Misslyckandet har fått en ny innebörd i denna process. Vi bryr oss inte längre, fan, om vi misslyckas. Misslyckande betyder bara ett halvhjärtat engagemang; det betyder att vi inte gav allt vi hade. Det handlar om en inre eld, inte om ett polerat tillstånd. Det som står på spel är inte harmoni eller perfektion, utan djup, närvaro och risk. Verket börjar med svårigheter och fortsätter med en paradox. Tillit som är en risk. En trygghetskänsla som kollapsar. Frihet som kräver disciplin. Mörker som skapar omsorg. ”Jag hoppas att den här (föreställningen) inte är säker. Jag vill att den ska kännas som en stöt, men inte en våldsam sådan — en som får dig att vakna.” THE SPACE BETWEEN US IS NOT EMPTY är inte färdig. Den är på väg dit. Det är en repetitionssal som expanderar in i teatersalen. Den bjuder inte in publiken till ett helt färdigpolerat svar, utan till ett skört försök att skapa en förbindelse — där även den enklaste handling kan bli radikal. Rūta Ronja Pakalne är en lettisk-estnisk frilansande dans- och filmkonstnär baserad i Estland. Hennes tvärdisciplinära praktik omfattar koreografi, performancekonst, filmskapande och undervisning, och utforskar kroppen, närvaron och erfarenheten av vardagslivet. Hon har en kandidatexamen i koreografi från Lettlands kulturakademi och en masterexamen i filmkonst från Baltic Film, Media and Arts School vid Tallinns universitet; hon har även utbildat sig vid P.A.R.T.S. i Bryssel. Sedan 2019 har Pakalne undervisat vid BFM, MUBA och ETA Dance School. Hennes senaste projekt omfattar ”Body of Dreams” (2023), skapat i samarbete med Laura Kvelstein och med fokus på kroppens arkiv; ”Freedom to Lose Control Together with the Many” (2023); samt dansfilmerna ”H61” och ”Centrifugal” (2024). Hon skapar också experimentella dansfilmer som utforskar rörelse och förkroppsligat berättande.