
Alissa Šnaider: Solo. Från tid till annan.
Originaltitel: Alissa Šnaider "Soolo. Vahete vahel."
- När
- tisdag 9 februari 2027 · 19:30–21:00Estnisk tid
- Arrangör
- Kanuti Gildi SAAL
- Pris
- från 9,50 €
Lägg till i kalendern
Vi väntar alltid på något. På att någon ska komma. På att något ska förändras. På tillåtelse. På att det ska bli vår tur. En kvinna håller huvudet på sitt eget sätt. En annan kvinna lägger märke till det. År senare kommer hon på sig själv med att göra likadant. Någonstans väntar någon på att kriget ska ta slut. Någon annanstans väntar ett barn på att födas. Någon väntar på ett meddelande som aldrig kommer. Någon har glömt vad hen väntade på. Ibland väntar vi några minuter. Ibland bygger vi hela våra liv kring väntan.
Vi föds in i en berättelse som redan har börjat. In i en familj, ett språk, ett land. Människor vi aldrig har träffat har redan påverkat hur våra liv kommer att ta form. Deras gester kan visa sig i våra kroppar innan vi känner till deras namn. Jag ser på henne och börjar pussla ihop mig själv utifrån det jag ser. Hennes gester, hennes självsäkerhet, hennes påhittighet. Sättet hon håller huvudet på. Sättet hon tar plats. Jag försöker härma henne. Ibland fungerar det. Ibland blir jag någon jag aldrig har träffat.
Vad mer kan gå i arv? Ett sätt att vara tyst. En viss rädsla. Förmågan att ta hand om någon. Oförmågan att själva be om omsorg. En hållning. Ett språk. Förväntan om att något dåligt ska hända, eller att någon äntligen ska komma tillbaka. Vi lär oss också att vänta av varandra.
Jag brukade tro att kroppen tillhörde den person som levde i den. Sedan började jag lägga märke till hur mycket av den som verkade komma någon annanstans ifrån. Vi lär oss vilka kroppar som får ta plats. Vilka som måste korrigeras. Vilka som får beröras, betraktas, härmas. Vi lär oss att se oss själva genom andras ögon, och ibland tar det åratal att komma undan den blicken.
Ingen talar om för oss när imitation blir ett behov. När en annan människas sätt att vara blir en vägvisare. När jag inte längre bara vill ha hennes ögonfransar, utan börjar vilja ha hennes kropp. Jag behöver hennes kropp för att känna mig trygg. Eller åtminstone tror jag det.
Min mamma frågade mig en gång vad mer det går att göra medan vi båda lever. Jag tänker på den frågan. Jag tänker på min mormor, som dog medan det här verket skapades. Jag tänker på vad vi ärver från människor som fortfarande finns vid vår sida, och vad vi lägger märke till först när de är borta.
Kroppen är inte ett definitivt dokument över ett liv. Den förändras medan vi betraktar den. Tiden flyter genom den. Historien också. Liksom händelser som ägde rum någon annanstans, innan vi föddes, med människor vars namn vi kanske aldrig får veta. Vad finns kvar i en kropp från något den aldrig har upplevt direkt? Kanske en rörelse. En tystnad. En beredskap att ge sig av. Sättet en hand sträcks mot en annan hand. Kanske inget som vi kan känna igen.
Det finns sådant vi för vidare utan att veta om det. Det finns sådant vi vägrar ta till oss, men ändå bär med oss. Det finns sådant vi upprepar tills det nästan blir oigenkännligt. Och det finns sådant som tar slut med oss, även om vi kanske aldrig får veta vilka saker det är.
En kvinna upprepar en annan kvinnas gest. Någon annan ser på. Någonstans väntar någon fortfarande. Det förflutna stannar inte alltid bakom oss. Framtiden kommer inte alltid till oss framifrån. Ibland tycks de finnas i en och samma kropp, i samma rum, i samma flyktiga ögonblick.
Jag tänker på min mamma. Min mormor. Kvinnor jag aldrig har känt. Dem vars rörelser jag upprepar utan att känna till deras namn. Dem som ännu inte har fötts, men som en dag kommer att rikta blicken mot mig. Vad händer mellan två människor när något förs från den ena till den andra? Vem tillhör det då?
Jag funderar fortfarande på vad som är möjligt medan vi båda lever. Under tiden.
Alissa Šnaider är konstnär, koreograf och fotograf, född i Tallinn 1985. Hon har en masterexamen från Sandberg Instituut i Amsterdam. Det sägs att hon är gjord av rök. Det stämmer förmodligen inte, även om bevisläget fortfarande är oklart. Hon arbetar med kroppar, bilder, gester och situationer som vägrar hålla sig inom gränserna för en enda disciplin. Hon intresserar sig för vad som förändras när något förflyttas från en person till en annan, när en bild blir ett minne eller när en välbekant gest dyker upp i en främmande kropp. Hennes arbete kan börja med en person, ett föremål, en fråga eller en pinsam tystnad. Det är inte alltid klart vad som kom först. Hon fortsätter att undersöka.
Med: Maike Lond, Mari-Ann Valkna, mama, Kristiina Tinnu Tang, Kenn-Erik Kannike, Edith Karlsson, Hennadi Proskurov, Annika Üprus, Maarja Kalmre, Marina Žilkina, Raimundas Malašauskas
Informationen kommer från källan. Kontrollera ändringar med arrangören.