
Alissa Šnaider: Solo. Från tid till annan.
Originaltitel: Alissa Šnaider "Soolo. Vahete vahel."
- När
- måndag 8 februari 2027 · 19:30–21:00Estnisk tid
- Arrangör
- Kanuti Gildi SAAL
- Pris
- från 9,50 €
Lägg till i kalendern
Vi väntar alltid på något. På att någon ska komma. På att något ska förändras. På tillåtelse. På vår tur. En kvinna håller huvudet på ett särskilt sätt. En annan kvinna lägger märke till det. Flera år senare kommer hon på sig själv med att göra likadant. Någonstans väntar någon på att kriget ska ta slut. Någon annanstans väntar ett barn på att födas. Någon väntar på ett meddelande som aldrig kommer att komma. Någon har glömt vad hen väntade på. Ibland väntar vi några minuter. Ibland ordnar vi hela våra liv kring väntan.
Vi föds in i en berättelse som redan har börjat. En familj, ett språk, ett land. Människor vi aldrig har träffat har redan format våra livsbanor. Deras gester kan visa sig i våra kroppar innan vi känner till deras namn. Jag betraktar henne och börjar sätta ihop mig själv utifrån det jag ser. Hennes gester, hennes självsäkerhet, hennes påhittighet. Sättet hon håller huvudet på. Sättet hon tar plats. Jag försöker härma henne. Ibland fungerar det. Ibland blir jag någon jag aldrig har träffat.
Vad mer kan gå i arv? Ett sätt att tiga. En särskild rädsla. Förmågan att ta hand om någon. Oförmågan att be om omsorg för egen del. En pose. Ett språk. Förväntan på att något dåligt ska hända, eller på att någon äntligen ska komma tillbaka. Vi lär oss också att vänta av varandra.
Jag brukade tro att kroppen tillhörde den som levde i den. Sedan började jag lägga märke till hur mycket av den som tycks komma någon annanstans ifrån. Vi lär oss vilka kroppar som får ta plats. Vilka som måste korrigeras. Vilka man får röra vid, betrakta, härma. Vi lär oss att se oss själva genom andras ögon, och ibland tar det åratal att komma undan den blicken.
Ingen säger till oss när imitation blir ett behov. När en annan människas sätt att vara blir en ledstjärna. När jag inte längre bara vill ha hennes ögonfransar, utan börjar vilja ha hennes kropp. Jag behöver hennes kropp för att känna mig trygg. Eller åtminstone tror jag det.
Min mamma frågade mig en gång vad mer som är möjligt medan vi båda lever. Jag tänker på den frågan. Jag tänker på min mormor, som dog medan det här verket skapades. Jag tänker på vad vi ärver från dem som fortfarande finns vid vår sida, och vad vi lägger märke till först när de är borta.
Kroppen är inte ett slutgiltigt dokument över livet. Den förändras medan vi betraktar den. Tiden strömmar genom den. Historien likaså. Och händelser som ägde rum någon annanstans, innan vi föddes, med människor vars namn vi kanske aldrig får veta. Vad finns kvar i kroppen av något den aldrig har upplevt direkt? Kanske en rörelse. En tystnad. En beredskap att ge sig av. Sättet en hand sträcks mot en annan hand. Kanske ingenting som vi kan känna igen.
Det finns saker vi för vidare utan att veta om det. Det finns saker vi avvisar, men ändå bär med oss. Det finns saker vi upprepar tills de blir nästan oigenkännliga. Och det finns saker som tar slut med oss, även om vi kanske aldrig får veta vilka.
En kvinna upprepar en annan kvinnas gest. Någon annan ser på. Någonstans väntar någon fortfarande. Det förflutna stannar inte alltid bakom oss. Framtiden kommer inte alltid till oss framifrån. Ibland tycks de uppta en och samma kropp, samma rum, samma flyktiga ögonblick.
Jag tänker på min mamma. Min mormor. Kvinnor jag aldrig har känt. De vars rörelser jag upprepar utan att känna till deras namn. De som ännu inte har fötts, men som en dag kommer att vända blicken mot mig. Vad händer mellan två människor när något förs över från den ena till den andra? Vem tillhör det då?
Jag funderar fortfarande på vad som är möjligt medan vi båda lever. Under tiden.
Alissa Šnaider är konstnär, koreograf och fotograf, född i Tallinn 1985. Hon har en masterexamen från Sandberg Institute i Amsterdam. Det sägs att hon är gjord av rök. Det stämmer förmodligen inte, även om bevisläget fortfarande är oklart. Hon arbetar med kroppar, bilder, gester och situationer som vägrar hålla sig inom gränserna för en enda disciplin. Hon är intresserad av vad som förändras när något rör sig från en person till en annan, när en bild blir ett minne eller när en välbekant gest visar sig i en främmande kropp. Hennes arbete kan börja med en person, ett föremål, en fråga eller en pinsam tystnad. Det är inte alltid klart vad som kom först. Hon fortsätter att undersöka.
Med: Maike Lond, Mari-Ann Valkna, mamma, Kristiina Tinnu Tang, Kenn-Erik Kannike, Edith Karlsson, Hennadi Proskurov, Annika Üprus, Maarja Kalmre, Marina Žilkina, Raimundas Malašauskas
Informationen kommer från källan. Kontrollera ändringar med arrangören.