Självmordet

”Golden Stage Cross”-utmärkelserna. Agnė Šataitė, skådespelare vid VMT, fick ”Golden Stage Cross” (2014) för sin huvudroll som Serafima Ilyinichna i ”Självmordet” och sin huvudroll som Severiutė i ”Farbröder och fastrar” (regi: G. Tuminaitė). VMT-skådespelaren Tomas Rinkūnas nominerades till ”Golden Stage Cross” (2014) för sin biroll som Kalabushkin i ”Självmordet”.

På Vilnius statliga lilla teater: en makaber komedi av Nikolaj Erdman, en avantgardistisk konstnär från 1900-talets första hälft, som känns särskilt aktuell i dag. Den lyfter fram det absurda i den sovjetiska vardagen, vilket en av rollfigurerna fångar väl: ”I den här stunden, medborgare Podsekalnikov, kan du bara säga när du är död det som du kan tänka på när du lever.” Pjäsen är också full av andra minnesvärda repliker om den sovjetiska verklighetens grimaser. En rollfigur, kuriren Jegorushka, som förkroppsligar den härskande klassen, förklarar: ”Ett ord är ingen sparv: låter du det flyga kan du inte fånga det. Så släpp det fritt, så kan du inte fånga det – men de fångar dig och släpper dig aldrig”; och: ”Inspiration först efter att man fått en order!”

Det är värt att notera att tillstånd att sätta upp ”Självmordet” inte beviljades medan författaren levde, trots att verket beundrades av den ryska teaterteorins och teaterpraktikens stora mästare Konstantin Stanislavskij och Vsevolod Meyerhold. Ändå inträffade inte det värsta som kunde ha hänt då. Kanske räddades dramatikerns liv av Stalins något avfärdande kommentar, nedtecknad i ett brev till K. Stanislavskij: ”En tämligen innehållslös och till och med skadlig komedi.”

Med ”Självmordet” talar Gabrielė Tuminaitė inte om den sovjetiska verkligheten, utan om livet i dag och det samtida samhället, som utsätts för angrepp från populism och propaganda. Handlingen utspelar sig i en kommunal lägenhet, där Semion Podsekalnikov (skådespelaren Daumantas Ciunis) bor med sin fru och svärmor. Han är en arbetslös dagdrivare som inte vet vem han är eller vad han gör med sitt liv. En dag, efter att ha grälat med sin fru om leverkorv, bestämmer han sig för att ta sitt liv. Hans fru, svärmor och granne försöker övertala honom att låta bli, men många tycker att hans självmord skulle vara till nytta. En vill att han ska dö för samhället, en annan för hennes skull, en tredje för konsten och en fjärde för religionen. En slug granne har redan börjat samla in pengar till begravningen, men Podsekalnikov inser plötsligt att han inte alls vill dö. Han börjar fundera över både livet och döden.

Pjäsen är full av satir och fars, samtidigt som den reflekterar över livets mening och människans dödlighet på ett sätt som är utmärkande för existentialismen. Är detta ett lämpligt ämne för en pjäs i ett samhälle som bekämpar självmord? Absolut, anser det konstnärliga teamet. ”Huvudtemat är inte självmord; det handlar inte om en människas död eller undergång. Vi försöker skapa världar för de här människorna. Hur är de? Groteska, färgstarka och intressanta”, säger Agnė Šataitė, som medverkar i pjäsen. Paradoxalt nog kan skratt i satir eller svart komedi vara ett effektivt motgift mot depressiva tankar och andlig nedstämdhet.