Jag är den enda som kom undan

”När världen gick under lämnades fyra kvinnor ensamma. Det är oklart var de befinner sig. Det skulle kunna vara skärselden. Det skulle kunna vara en teater. Det skulle kunna vara den värld som återstår efter en katastrof. En plats mellan liv och död. Eller kanske är det inte en plats vi alls kan känna igen. Svaret är inte det viktiga. Det viktiga är att de är här. De vet inte exakt vad som hände. De vet inte om det finns något mer än de själva. De minns sina tidigare liv, men det är oklart hur mycket av minnena som är verkliga och hur mycket som kommer från fantasin, förvrängda upplevelser eller ett försök att bevara en värld som kanske inte längre finns. Ändå beter de sig som om den världen fortfarande fanns. De pratar. De väntar. De grälar. De minns. De skrattar. De skapar regler. De upprepar sig. De utför olika handlingar. Av det som finns kvar försöker de skapa någon sorts ordning. Om och om igen återskapar de världen för att slippa inse att den är borta. Det här är inte en föreställning om en katastrof. Det är en föreställning om människor som lever efter en katastrof men ändå vill leva som om den aldrig hade inträffat. En kollektiv oro, en känsla av att samhälle och civilisation håller på att falla sönder. Föreställningen utforskar inte själva katastrofen, utan människors förmåga att anpassa sig till den. Hur lever vi i en värld som om vi inte märker att den brinner? Hur kan vi skratta, prata och gräla om vardagens småsaker när vi innerst inne känner hur bräckligt det system vi lever i är? Hur blir katastrofen vardag? Och hur länge kan en människa leva och låtsas att ingenting händer? De fyra kvinnorna fortsätter att skapa en ny värld av det som finns kvar. Men det är inte nödvändigtvis en värld vi känner igen. Den kan vara fragmenterad, förvrängd, absurd. Saker kan bli något de aldrig har varit. Kroppen kan bli ett rum. Föreställningen blir en radikal handling: en teater som inte handlar om produktivitet, utan om överlevnad. Inte en berättelse, utan människors försök att inte bli galna. Inte ett återupprättande av världen, utan ett försök att övertyga sig själva om att världen fortfarande finns. De fyra kvinnorna skapar sin verklighet av resterna av sina tidigare liv”, säger regissören och scenografen Artūras Areima. Pjäsen *Escaped Alone* (2016) av Caryl Churchill (född 1938), en av de mest betydande samtida dramatikerna, är ett samtal mellan fyra kvinnor om dagens värld och hot som kan vara verkliga – eller inbillade. Trots att pjäsen skrevs för tio år sedan är Churchills verk särskilt aktuellt i dag, eftersom det går in på teman som hänger samman med vår tids rädslor: klimatkrisen, social isolering samt politisk och psykologisk instabilitet. Den brittiska dramatikern, känd för pjäser som undersöker maktmissbruk och kvinnors försök att agera inom mansdominerade system, riktar i denna pjäs blicken mot människans hjälplöshet. Regissören väljer att tala om svårigheter med humor och bjuder in publiken att ta ett steg tillbaka och se på sig själv utifrån. I denna svåra tid för Litauen och hela världen – med krig och ett spänt geopolitiskt läge, ekologiska hot till följd av den globala uppvärmningen och föroreningarna samt faror som den digitala världen medför – kommer föreställningen att bjuda in publiken att reflektera över…