Sommarsemesteryran

”Världen är den bok som jag har lärt mig mest av”, skrev Carlo Goldoni, en av den italienska dramatikens största mästare. I hans verk glittrar och sjuder denna värld med enastående kraft genom människor, deras samtal och vardagliga situationer. Genom att skapa enkla, autentiska, övertygande och tillgängliga berättelser skildrar Goldoni mänskliga relationer inifrån, vecklar ut dem i alla deras nyanser och gör dem till en metafor för själva världen. På 1700-talet, då framtidsutsikterna var osäkra och en oförklarlig grymhet genomsyrade tillvaron, fanns en känsla av att Europa snart skulle uppleva en vändpunkt som för alltid skulle förändra samhällets ansikte. Goldoni är djupt humanistisk och kan omsluta människor med kärlek och värme samtidigt som han kritiserar dem skoningslöst. I sitt verk gick dramatikern bortom sin egen tid och fångade den moderna människans villkor och de bekymmer som plågar henne. Han lyfte fram betydelsen av kvinnor som ifrågasatte sin djupt rotade traditionella roll i samhället. Detta mästerskap kommer till strålande uttryck i hans stora ”Semestert trilogi”, som består av tre pjäser: ”Sommarsemesteryran”, ”Sommarsemesteräventyren” och ”Återkomsten från sommarsemestern”. I höst presenterar regissören Gabrielė Tuminaitė trilogins första pjäs, ”Sommarsemesteryran”, på Valstybinis Vilniaus mažasis teatras. Livorno. Rollfigurerna förbereder sig febrilt för att ge sig av till sina lantvillor. I centrum står Leonardos svartsjuka på sin fästmö Giacinta, som även uppvaktas av den unge Guglielmo. I sin desperata brådska struntar de i både ekonomiska och moraliska gränser, uppslukade av fåfänga. De hoppas att de, när de väl har gett sig av till villorna, i detta magiska ”någon annanstans”, ska kunna förverkliga sig själva och att problemen de flyr ifrån ska lösa sig av sig själva. Men snart står det klart att problemet ligger mycket djupare – i deras totala oförmåga att styra sina liv, som rusar rakt mot avgrunden. Medan rollfigurerna ständigt pendlar mellan oro, svartsjuka, vredesutbrott och irritation, ökar pjäsens tempo hela tiden och energin stiger till vansinnets gräns. Som om de vore besatta av denna massflykt överger de sina egna hem – sin teater – och lämnar dem nedskräpade, plundrade och ödelagda. De skyndar vidare till någon annanstans, till en plats som är ”bättre”, i hopp om att bli det de har blivit lovade: mer begåvade, vackrare och mer uppmärksammade.