Självmordet

Utmärkelsen ”Gyllene scenkorset”. Agnė Šataitė, skådespelare vid VMT, fick ”Gyllene scenkorset” (2014) för sin huvudroll som Serafima Ilyinichna i ”Självmordet” och sin huvudroll som Severiutė i ”Farbröder och mostrar” (regi: G. Tuminaitė). VMT-skådespelaren Tomas Rinkūnas nominerades till ”Gyllene scenkorset” (2014) för sin biroll som Kalabushkin i ”Självmordet”.

På Vilnius statliga lilla teater: en makaber och särskilt aktuell komedi av Nikolaj Erdman, en avantgardist från 1900-talets första hälft. Den lyfter fram det absurda i det sovjetiska vardagslivet, träffande sammanfattat av en av rollfigurerna: ”I det här ögonblicket, medborgare Podsekalnikov, kan du bara säga det du tänker på när du lever, när du är död.” Pjäsen är full av andra minnesvärda repliker om det sovjetiska samhällets groteskerier. En rollfigur, kuriren Jegorushka, som förkroppsligar den härskande klassen, säger: ”Ett ord är ingen sparv: när du väl har släppt ut det kan du inte fånga det igen. Så släpp ut det, så kan du inte fånga det – men de kommer att fånga dig och inte släppa dig.” Och: ”Inspiration först när man fått en order!”

Det är värt att notera att tillstånd att sätta upp ”Självmordet” nekades medan författaren levde, trots att verket beundrades av de stora mästarna inom rysk teaterteori och teaterpraktik, Konstantin Stanislavskij och Vsevolod Meyerhold. Ändå inträffade inte det värsta som kunde ha hänt. Kanske räddades dramatikerns liv av Stalins halvt föraktfulla kommentar, nedtecknad i ett brev till K. Stanislavskij: ”En ganska tom och till och med skadlig komedi.”

Med ”Självmordet” talar Gabrielė Tuminaitė inte om sovjetlivet utan om dagens verklighet, om det moderna samhället som angrips av populism och propaganda. Handlingen utspelar sig i en kommunal lägenhet där Semyon Podsekalnikov (skådespelaren Daumantas Ciunis) bor med sin fru och svärmor. Han är en arbetslös dagdrivare som inte har någon aning om vem han är eller vad han gör med sitt liv. En dag, efter att ha grälat med sin fru om leverkorv, bestämmer han sig för att ta sitt liv. Hans fru, svärmor och granne försöker övertala honom att låta bli, men många tycker att hans självmord vore användbart. En uppmanar honom att ta sitt liv för samhällets skull, en annan för hennes skull, en tredje för konstens skull och en fjärde för religionens skull. Den slipade grannen har redan börjat samla in pengar till begravningen, men Podsekalnikov inser plötsligt att han inte alls vill dö. Han börjar fundera över både livet och döden.

Pjäsen är full av satir och fars, samtidigt som den inbjuder till genrens karakteristiska existentialistiska reflektioner över livets mening och människans dödlighet. Är en pjäs om detta ämne lämplig för ett samhälle som arbetar för att bekämpa självmord? Den kreativa gruppen är övertygad om att den är det. ”Huvudtemat är inte självmord; det handlar inte om en människas död eller undergång. Vi försöker skapa de här människornas världar. Hur är de? Groteska, färgstarka och intressanta”, säger Agnė Šataitė, som medverkar i pjäsen. Paradoxalt nog kan skratt i satir eller svart komedi vara ett effektivt motgift mot depressiva tankar och själslig nedstämdhet.