Sommarsemesterfeber

”Världen är den bok jag har lärt mig mest av”, skrev Carlo Goldoni, en av de största mästarna inom italiensk dramatik. I hans verk gnistrar och sjuder denna värld med en extraordinär kraft genom människor, deras samtal och vardagliga situationer. Genom att skapa enkla, sanningsenliga, övertygande och lättillgängliga berättelser skildrar Goldoni mänskliga relationer inifrån, vecklar ut dem i alla deras nyanser och gör dem till en metafor för själva världen. På 1700-talet, en tid präglad av ovissa framtidsutsikter och oförklarlig grymhet, fanns en känsla av att Europa snart skulle stå inför en vändpunkt som för alltid skulle förändra samhällets ansikte. Goldoni är djupt humanistisk och kan omsluta människor med kärlek och värme samtidigt som han kritiserar dem skarpt. I sina verk överskred dramatikern sin egen tid: han fångade den moderna människans livsvillkor och bekymmer och lyfte fram betydelsen av kvinnor som ifrågasatte sin djupt rotade traditionella roll i samhället. Hans mästerskap kommer tydligast till uttryck i den storslagna ”Semestertrilogin”, som består av tre pjäser: ”Sommarsemesterfeber”, ”Semesterfirarnas äventyr” och ”Tillbaka från semestern”. I höst presenterar regissören Gabrielė Tuminaitė trilogins första del, ”Sommarsemesterfeber”, på Valstybinis Vilniaus mažasis teatras. Livorno. Rollfigurerna förbereder sig febrilt för att resa på sommarsemester till villor på landet. I centrum står Leonardos svartsjuka mot sin fästmö Giacinta, som också uppvaktas av den unge Guglielmo. I sin desperata brådska struntar de i både ekonomiska och moraliska begränsningar, uppslukade av fåfänga. De hoppas att de ska förverkliga sig själva som människor när de väl kommer iväg till villorna, detta magiska ”någon annanstans”, och att problemen de flyr från ska lösa sig av sig själva. Men snart står det klart att problemet ligger mycket djupare: i deras totala oförmåga att styra sina liv, som i full fart rusar mot en avgrund. Rollfigurerna kastas mellan oro, svartsjuka, vredesutbrott och irritation, utan att tempot någonsin mattas; handlingen stegras mot vansinne. Som om de vore besatta av denna massflykt överger de sina egna hem – sin teater – nedskräpade, plundrade och ödelagda, och skyndar vidare till någon annanstans där allt är ”bättre”, i hopp om att bli vad de har blivit lovade: mer begåvade, vackrare och mer uppmärksammade.