Sommarferiefeber

”Världen är den bok jag har lärt mig mest av”, skrev Carlo Goldoni, en av den italienska dramatikens största mästare. I hans verk glittrar och sjuder denna värld med en extraordinär kraft genom människor, deras samtal och vardagliga situationer. Genom att skapa enkla, genuina, övertygande och lättillgängliga berättelser skildrar Goldoni mänskliga relationer inifrån, vecklar ut dem i alla deras nyanser och gör dem till en metafor för själva världen. På 1700-talet, en tid präglad av ovissa framtidsutsikter och oförklarlig grymhet, då man anade att Europa snart skulle uppleva en vändpunkt som för alltid skulle förändra samhällets ansikte, förblev Goldoni djupt humanistisk och förmådde omfamna människor med kärlek och värme samtidigt som han kritiserade dem skarpt. I verk som överskred sin samtid fångade dramatikern den moderna människans villkor och de bekymmer som plågar henne, och lyfte fram betydelsen av kvinnor som ifrågasatte sin djupt rotade traditionella roll i samhället. Hans mästerskap kommer på ett strålande sätt till uttryck i den magnifika ”Sommartidstrilogin”, som består av tre pjäser: ”Sommarferiefeber”, ”Sommarferieäventyr” och ”Hemkomsten från sommarsemestern”. I höst presenterar regissören Gabrielė Tuminaitė trilogins första del, ”Sommarferiefeber”, på Valstybinis Vilniaus mažasis teatras. Livorno. Rollfigurerna förbereder sig febrilt för att resa på sommarledighet till villor på landet. I centrum står Leonardos svartsjuka på sin fästmö Giacinta, som även uppvaktas av den unge Guglielmo. I sin desperata brådska struntar de i både ekonomiska och moraliska regler, uppslukade av fåfänga. De hoppas att de, när de väl reser till villorna – detta magiska ”annanstans” – ska förverkliga sig själva och att problemen de flyr från helt enkelt ska lösa sig. Men snart blir det tydligt att problemet ligger mycket djupare: i deras fullständiga oförmåga att styra sina liv, som i rasande fart rusar mot avgrunden. Medan rollfigurerna oupphörligen kastas mellan oro, svartsjuka, vredesutbrott och irritation accelererar pjäsens tempo, och handlingen skruvar sig mot vansinne. Som besatta av denna massflykt lämnar de sina egna hem – sin teater – nedskräpade, genomsökta och ödelagda, och rusar någon annanstans, där det är ”bättre”, i hopp om att bli det de har blivit lovade att de kan bli: mer begåvade, vackrare och mer erkända.