Sommarferiefeber

”Världen är den bok jag har lärt mig mest av”, skrev Carlo Goldoni, en av den italienska dramatikens främsta mästare. I hans verk gnistrar och svallar världen med extraordinär kraft genom människorna, deras samtal och vardagliga situationer. Genom att skapa enkla, sanningsenliga, övertygande och lättbegripliga berättelser skildrar Goldoni mänskliga relationer inifrån, blottlägger deras alla nyanser och gör dem till en metafor för själva världen. I 1700-talets Europa, präglat av osäkra framtidsutsikter och oförklarlig grymhet, när man kände att en vändpunkt snart skulle inträffa och för alltid förändra samhällets ansikte, förblir Goldoni djupt human. Han förmår omsluta människor med kärlek och värme, samtidigt som han kritiserar dem skarpt. I sitt verk gick dramatikern bortom sin egen tid: han förstod den moderna människans villkor och de bekymmer som plågar henne, och lyfte fram betydelsen av kvinnor som ifrågasatte sin djupt rotade traditionella roll i samhället. Hans konstnärskap kommer särskilt till uttryck i den magnifika ”Ferie-trilogin”, som består av tre pjäser: ”Sommarferiefeber”, ”Sommaräventyr” och ”Återkomst från sommarsemestern”. I höst presenterar regissören Gabrielė Tuminaitė trilogins första del, ”Sommarferiefeber”, på Vilniaus mažasis teatras. Livorno. Rollfigurerna förbereder sig febrilt för att resa på sommarsemester till villor på landet. I centrum står Leonardos svartsjuka på sin fästmö Giacinta, som också uppvaktas av den unge Guglielmo. I sin desperata brådska struntar de i både ekonomiska och moraliska gränser, uppslukade av fåfänga. De hoppas att de, när de väl kommer till villorna – detta magiska ”någon annanstans” – ska förverkliga sig själva och att problemen de flyr från ska lösa sig av sig själva. Men snart blir det tydligt att problemet ligger mycket djupare: de är helt oförmögna att styra sina liv, som i rasande fart störtar mot avgrunden. Medan rollfigurerna ständigt kastas mellan oro, svartsjuka, vredesutbrott och irritation, ökar pjäsens tempo hela tiden och drivkraften växer till vansinne. Som om de vore besatta av denna massflykt lämnar de sina hem – sin teater – nedskräpade, plundrade och skövlade och skyndar vidare, till en plats ”där allt är bättre”, i hopp om att bli sådana som de har fått löfte om att de kan bli: mer begåvade, vackrare och mer hyllade.