Snödrottningen

Hans Christian Andersens saga ”Snödrottningen” är ett av den danske sagoberättarens mest kända verk och har blivit en klassiker inom barnlitteraturen världen över. Berättelsen om Gerdas resa för att hitta sin bror Kai har satts upp på många teatrar och filmatiserats. Även om H. C. Andersens ”Snödrottningen” sattes upp på Vilniaus teatras „Lėlė” 1993 (regi och scenografi: Vitalijus Mazūras), har de ursprungliga idéerna hos uppsättningens skapare inspirerat dem att återvända till verket. Enligt uppsättningens regissör, Nijolė Indriūnaitė, rymmer Andersens saga frågor som är relevanta för varje generation unga åskådare: Vad ligger till grund för relationer? Hur ska vi förstå mötet mellan Liv och Död? Var finns det hopp som behövs för att skapa en ny kvalitet i kommunikationen? Frågorna väcks i berättelsen om sagans huvudpersoner, systern Gerda och brodern Kai, när barnen förlorar förmågan att lyssna uppriktigt på varandra och blir ouppmärksamma på en närståendes tvivel och smärta. Gerdas resa till Lappland – Snödrottningens land – för att leta efter sin bror och föra honom hem är, som Nijolė Indriūnaitė uttrycker det, en resa för att ”närma tron och kärleken i ett barns inre värld”. ”I ordet ’tro’ ser vi en kodad hänvisning till en konkret handling som kan återställa den inre friden: ’tro – att gå’ [tikėjimas—tik ėjimas] – handlingen som får Gerda att fortsätta framåt och hindrar henne från att förlora hoppet”, reflekterar N. Indriūnaitė och konstaterar att uppsättningen erbjuder stort kreativt utrymme för skuggteater och visuella teaterformer, vilket gör det möjligt att utveckla ett associativt, öppet betydelsefält. Skådespelarna arbetar enligt skuggteaterns principer, med skärmar i olika storlekar, projektioner och dockor i olika former och tillverkade med olika tekniker (papperssilhuetter, utskurna texturerade skuggor), samt masker och föremål gjorda av formpressat papper. Scenografin skapas enligt principer som kännetecknar filmens estetik, bland annat genom montage av olika bildutsnitt och bilder samt den uttrycksfulla dynamiken hos föremål i rörelse. ”Vi vill att våra unga åskådare ska försjunka i en säregen visuell värld, fylld av drömmar och visioner, som vecklar ut sig likt ett minne”, säger uppsättningens scenograf, Aušra Bagočiūnaitė Paukštienė.