Snödrottningen

Hans Christian Andersens saga ”Snödrottningen” är ett av den danske sagoberättarens mest kända verk och har blivit en klassiker inom barnlitteraturen världen över. Berättelsen om Gerdas resa för att hitta sin bror Kai har satts upp på många olika teatrar och filmatiserats. Även om H. C. Andersens ”Snödrottningen” sattes upp på Vilniaus teatras „Lėlė“ 1993 (i regi och scenografi av Vitalijus Mazūras), har upphovspersonernas ursprungliga idéer till den här uppsättningen väckt en önskan att återvända till verket. Enligt uppsättningens regissör, Nijolė Indriūnaitė, tar Andersens saga upp frågor som är relevanta för varje generation unga i publiken: Vad ligger till grund för relationer? Hur ska vi förstå mötet mellan Livet och Döden? Var kan vi finna det hopp som behövs för att skapa en ny kvalitet i kommunikationen? Frågorna väcks i berättelsen om sagans huvudpersoner, systern Gerda och brodern Kai, när barnen förlorar förmågan att lyssna uppriktigt på varandra och blir ouppmärksamma på tvivlen och smärtan hos dem som står dem nära. Gerdas resa till Lappland – Snödrottningens land – för att hitta sin bror och föra honom hem är, med Nijolė Indriūnaitės ord, ”en resa för att vårda tron och kärleken i ett barns inre värld”. ”I ordet ’tro’ ser vi en kodad hänvisning till en konkret handling genom vilken den andliga friden kan återställas: ’bara – gå’ [en ordlek med det litauiska ordet för tro] – handlingen som driver Gerda framåt och hindrar henne från att förlora hoppet”, säger N. Indriūnaitė. Hon påpekar att uppsättningen ger skuggteater och visuell teater gott om kreativt utrymme och därigenom möjliggör utvecklingen av ett associativt, öppet meningsfält. Skådespelarna använder skuggteknik; skärmar i olika storlekar används, och projektioner, dockor i olika former och tillverkade med olika tekniker (papperssilhuetter och snidade, strukturerade skuggor), masker och föremål i pappersskulptur visas. Scenografin hämtar inspiration från principer som kännetecknar filmens estetik: montage av olika bildutsnitt och bilder samt den uttrycksfulla dynamiken hos föremål i rörelse. ”Vi vill att de unga i publiken ska försjunka i en särpräglad visuell värld, fylld av drömbilder och visioner som vecklar ut sig likt ett minne”, säger uppsättningens visuella konstnär, Aušra Bagočiūnaitė Paukštienė.