Snödrottningen

Hans Christian Andersens saga ”Snödrottningen” är ett av den danske sagoberättarens mest kända verk och har blivit en klassiker inom världens barnlitteratur. Berättelsen om Gerdas resa för att hitta sin bror Kai har satts upp på många teatrar och filmatiserats. Även om H. C. Andersens ”Snödrottningen” sattes upp på Vilniaus teatras „Lėlė” 1993 (regi och scenografi: Vitalijus Mazūras), har den kreativa gruppens ursprungliga idéer fått dem att återvända till verket. Enligt föreställningens regissör, Nijolė Indriūnaitė, väcker Andersens saga frågor som är relevanta för varje generation unga åskådare: vad ligger till grund för relationer; hur ska vi förstå mötet mellan Livet och Döden; och var kan vi finna det hopp som behövs för att skapa en ny kvalitet i kommunikationen? Frågorna kommer till uttryck i berättelsen om sagans huvudpersoner, systern Gerda och brodern Kai, när barnen förlorar förmågan att lyssna uppriktigt på varandra och blir ouppmärksamma på en närståendes tvivel och smärta. Gerdas resa till Lappland – Snödrottningens land – för att hitta sin bror och ta honom hem är, med Nijolė Indriūnaitės ord, ”en resa för att vårda tron och kärleken i ett barns inre värld”. ”I ordet ’tro’ ser vi en kodad hänvisning till en konkret handling genom vilken andlig frid kan återställas: ’tro – att bara gå’ [tikėjimas—tik ėjimas] är den handling som driver Gerda framåt och inte låter henne förlora hoppet”, reflekterar N. Indriūnaitė. Hon påpekar att föreställningen ger stort kreativt utrymme åt skuggteater och visuell teater, vilket gör det möjligt för ett associativt och öppet betydelsefält att växa fram. Skådespelarna använder skuggteaterteknik, med skärmar i olika storlekar, projektioner, dockor i olika former och tillverkade med olika tekniker (pappersfigurer och utskurna, texturerade skuggor), masker och föremål av formpressat papper. Scenografin bygger på principer som kännetecknar filmens estetik: montage av olika bilder och bildutsnitt samt den uttrycksfulla dynamiken hos föremål i rörelse. ”Vi vill att vår unga publik ska försjunka i en särpräglad visuell värld, fylld av drömbilder och visioner som vecklar ut sig som ett minne”, säger föreställningens scenograf, Aušra Bagočiūnaitė Paukštienė.