Snödrottningen

Hans Christian Andersens saga ”Snödrottningen” är ett av den danske berättarens mest kända verk och har blivit en klassiker inom världens barnlitteratur. Berättelsen om Gerdas resa för att hitta sin bror Kai har satts upp på många teatrar och filmatiserats. Även om H. C. Andersens ”Snödrottningen” sattes upp på Vilniaus teatras „Lėlė“ 1993 (regi och scenografi av Vitalijus Mazūras), har upphovspersonernas ursprungliga idéer inspirerat till att återvända till verket. Enligt föreställningens regissör, Nijolė Indriūnaitė, rymmer Andersens saga frågor som är relevanta för varje generation av unga åskådare: Vad bygger relationer på? Hur ska vi förstå mötet mellan liv och död? Var finns det hopp som behövs för att skapa en ny kvalitet i kommunikationen? I berättelsen om huvudpersonerna, systern Gerda och brodern Kai, uppstår dessa frågor när barnen förlorar förmågan att lyssna uppriktigt på varandra och slutar uppmärksamma en närståendes tvivel och smärta. Gerdas resa till Lappland, Snödrottningens land, för att hitta sin bror och ta honom hem är, med Nijolė Indriūnaitės ord, ”en resa för att vårda tron och kärleken i ett barns inre värld”. ”I ordet ’tro’ ser vi en kodad hänvisning till en konkret handling som kan återställa den andliga friden: ’tro – gå’ – handlingen som driver Gerda framåt och inte låter henne förlora hoppet”, reflekterar N. Indriūnaitė och påpekar att föreställningen ger stort kreativt utrymme åt skuggteater och visuella teaterformer, vilket gör det möjligt att utveckla ett associativt och mångbottnat betydelsefält. Skådespelarna använder skuggtekniker och arbetar med skärmar i olika storlekar, projektioner, dockor av olika slag och med olika tekniker (papperssilhuetter och utskurna, strukturerade skuggor), masker och objekt i papper. Scenografin hämtar inspiration från principer som kännetecknar filmens estetik, däribland montage av olika bildutsnitt och bilder samt den uttrycksfulla dynamiken hos föremål i rörelse. ”Vi vill att våra unga åskådare ska försjunka i en särpräglad visuell värld, fylld av drömbilder och visioner som vecklar ut sig som ett minne”, säger föreställningens scenograf, Aušra Bagočiūnaitė Paukštienė.