Snödrottningen

Hans Christian Andersens saga ”Snödrottningen” är ett av den danske sagoberättarens mest berömda verk och har blivit en klassiker inom världens barnlitteratur. Berättelsen om Gerdas resa för att hitta sin bror Kai har satts upp på många olika teatrar och filmatiserats. Även om H. C. Andersens ”Snödrottningen” sattes upp på Vilnius teater ”Lėlė” 1993 (regi och scenografi av Vitalijus Mazūras), har upphovspersonernas ursprungliga idéer till föreställningen inspirerat till en återkomst till verket. Enligt föreställningens regissör, Nijolė Indriūnaitė, rymmer Andersens saga frågor som är relevanta för varje generation unga i publiken: vad ligger till grund för relationer; hur ska vi förstå mötet mellan Livet och Döden; och var finns det hopp som behövs för att skapa en ny kvalitet i kommunikationen? Frågorna väcks i berättelsen om huvudpersonerna, systern Gerda och brodern Kai, när barnen förlorar förmågan att lyssna uppriktigt på varandra och blir ouppmärksamma på tvivlen och smärtan hos dem som står dem nära. Gerdas resa till Lappland, Snödrottningens land, för att hitta sin bror och föra honom hem är, med Nijolė Indriūnaitės ord, ”en resa för att vårda tron och kärleken i ett barns inre värld”. ”I ordet ’tro’ ser vi en kodad hänvisning till en konkret handling genom vilken andlig frid kan återställas: ’tro’ [tikėjimas] innehåller ’bara gående’ [tik – ėjimas] – handlingen som driver Gerda framåt och inte låter henne förlora hoppet”, reflekterar N. Indriūnaitė och framhåller att föreställningen ger stort kreativt utrymme åt skuggteater och visuella teaterformer, vilket möjliggör ett associativt och öppet betydelsefält. Skådespelarna använder skuggteaterns principer, med skärmar i olika storlekar, projektioner, dockor i olika former och tekniker (papperssilhuetter och snidade, strukturerade skuggor), masker och papperskonstföremål. Scenografin hämtar inspiration från principer som kännetecknar filmestetik, däribland montage av olika bildutsnitt och bilder samt den uttrycksfulla dynamiken hos föremål i rörelse. ”Vi vill att våra unga åskådare ska försjunka i en säregen visuell värld, full av dröm- och visionsbilder som vecklar ut sig likt ett minne”, säger föreställningens scenograf, Aušra Bagočiūnaitė Paukštienė.