Snödrottningen

Hans Christian Andersens saga ”Snödrottningen” är ett av den danske sagoberättarens mest kända verk och har blivit en klassiker inom barnlitteraturen världen över. Berättelsen om Gerdas resa för att hitta sin bror Kay har satts upp på ett stort antal teatrar och filmatiserats. Även om H. C. Andersens ”Snödrottningen” sattes upp på Vilniaus teatras „Lėlė” 1993 (regi och scenografi av Vitalijus Mazūras), har produktionens upphovspersoner inspirerats av de ursprungliga idéerna till att återvända till verket. Enligt regissören Nijolė Indriūnaitė rymmer Andersens saga frågor som är relevanta för varje generation unga i publiken: Vad utgör grunden för relationer? Hur ska vi förstå mötet mellan liv och död? Var finns det hopp som behövs för att skapa en ny kvalitet i kommunikationen? Dessa frågor väcks i berättelsen om sagans huvudpersoner, systern Gerda och brodern Kay, när barnen förlorar förmågan att lyssna uppriktigt på varandra och blir ouppmärksamma på tvivlen och smärtan hos dem som står dem nära. Gerdas resa till Lappland, Snödrottningens land, för att hitta sin bror och ta honom hem är, med Nijolė Indriūnaitės ord, ”en resa som vårdar tron och kärleken i barnets inre värld”. ”I ordet ’tro’ ser vi en kodad hänvisning till en särskild handling genom vilken den andliga friden kan återställas: ’tro – att gå’ – handlingen som driver Gerda framåt och inte låter henne förlora hoppet”, reflekterar N. Indriūnaitė och påpekar att produktionen ger stort kreativt utrymme åt skuggteater och visuella teaterformer, vilket öppnar för ett associativt och mångtydigt betydelsefält. Skådespelarna använder skuggteatertekniker; skärmar i olika storlekar används, projektioner visas och dockor i olika former och tillverkade med olika tekniker (papperssilhuetter och utskurna skuggor med relief), masker och föremål av papper förekommer. Scenbilden utformas enligt principer som kännetecknar filmens estetik, däribland montage av bilder och bildutsnitt på olika djup samt rörliga föremåls uttrycksfulla dynamik. ”Vi vill att vår unga publik ska försjunka i en särpräglad visuell värld, fylld av drömmar och syner som vecklar ut sig likt ett minne”, säger produktionens scenograf, Aušra Bagočiūnaitė Paukštienė.