Allt du inte har

”Ett ord. En paus – och det är allt. Jag har inget mer jag kan säga med ord. Bara himmel och himmel, och båda lyser silver i askgrått hår.” Poeten Valdemaras Kukulas, 1959–2011

”När smärtans järn svalnar, öppna ögonen för himlens och jordens färger – likt en ängel som rör sig bort från dig själv ska du se en tidsålders gyllene huvud.” Poeten Algirdas Verba, vän till Valdemaras Kukulas, 1941–2000

Rolandas Kazlas, upphovsperson till pjäsens dramatisering och pjäsens regissör ”Allt du inte har”:

”En av poeten och litteraturkritikern Valdemaras Kukulas böcker, där han överblickar och reflekterar över litauisk poesi och litteratur, har titeln De storsinta ordens tidsålders slut. När man fördjupar sig i Valdemaras Kukulas egen poesi och hans inställning till sitt hantverk framstår poeten själv som en väktare och bard för denna storsinta ordens tidsålder. En förvaltare, odlare och skapare av dessa ord, likt en ättling till någon försvunnen, ädel civilisation; en hjälte från en tid då jättar ännu levde, som irrade in i vår tid, sjöng om den, diktade om den, hyllade och sörjde den, oss och dem som kommer efter oss, detta land och denna värld, denna jord och denna himmel – och sedan färdades tillbaka till den Storsinthet han så saknade och så hängivet sökte i detta liv, i sitt skapande, i denna alltmer själlösa tid.

”Pjäsen ’Allt du inte har’ är naturligtvis i första hand avsedd för poeten Valdemaras Kukulas beundrare och samtidigt för alla som älskar litauisk poesi. Denna poet, som förblev poesin trogen ända till slutet, är trots allt en av de mest fascinerande, en som gav hela sig själv åt sitt verk … När man läser hans dikter kan man känna den ensamma poetens och människans röst, genomsyrad av smärta och sorg och rymmande varje nyans av mänsklig erfarenhet. Med poetens egna ord: ’Din ensamhet och din fullhet: efter att ha förlorat allt – full av allt.’

”Poetens dikter är i grunden pjäsens huvudperson och dess text. Jag försökte lyssna uppmärksamt och fördjupa mig i dem: ana och upptäcka vilka sinnestillstånd och stämningar de kunde rymma. Till slut var det intressant att försöka ge dikterna färger och skuggor med teaterns medel, sådana som man kanske inte anar enbart genom att läsa de skrivna orden. Jag är glad över möjligheten att arbeta med denne enastående poets verk. Jag tackar uppriktigt Valdemaras Kukulas hustru Deimantė för hennes hjälp och förtroende. Jag är tacksam mot Vilniaus teatras „Lėlė” och dess ensemble för möjligheten att skapa där igen efter ett längre uppehåll.

”År 2009 skapade jag min första poesipjäs på denna teater, Geležis ir sidabras, baserad på dikter av poeten Vladas Šimkus. Pjäsen lever för övrigt fortfarande, spelas och fortsätter att locka en varm och stor publik. Ett intressant sammanträffande: Vladas Šimkus och Valdemaras Kukulas var goda vänner och till och med grannar. Jag hoppas därför att deras vänskap och grannskap ska leva vidare på teaterns repertoar.

”För sent att dra sig ur nu. Poesi! Du är en arena som bara de som går på dess allra vassaste egg kan ta sig över!” Poeten Vladas Šimkus, 1936–2004

”Gud, låt dig få ett så gott liv; Gud, låt alla – åh, alla – leva så här …” Poeten Valdemaras Kukulas, Vladas Šimkus granne