Läxan — E. Ionesco (regi: R. Kazlas)

Rolandas Kazlas bjuder in dig till ”Läxan”* – ett utbildningsmässigt, vetenskapligt, kulturellt och hälsomässigt mysterium**, ett undervisningsdrama, en komedi, tragedi, terapi och Wikipedia***, liksom andra absurditeter**** – i denna premiäruppsättning av ”Läxan”. Föreställningen bygger på pjäsen med samma namn av den franske dramatikern Eugene Ionesco och vänder sig till alla som vill få veta vad man åt krita med (och fortfarande äter den med). Utan andningspaus eller paus... Hur lång ”Läxan” blir beror på elevens kunskaper, förmåga och vilja eller ovilja att lära sig, och på lärarens humör och tålamod – vilket i sin tur beror på elevens kunskaper, förmåga och vilja eller ovilja att lära sig, och på läraren... Och det finns all anledning att vänta sig att ”Läxan” blir rolig, lekfull, intressant och givande: tre mycket särpräglade och intressanta skådespelare från olika generationer möts på scenen – Taura Kvietinskaitė (Eleven), den uttrycksfulla skådespelaren Audronis Rūkas (Jourhavande) och föreställningens regissör Rolandas Kazlas, som spelar Läraren och alltid vet hur han ska överraska på ett angenämt sätt. Neringa Keršulytė ansvarar för konstklubben och djurhörnan samt är kostymör.

Den rumänskfödda franske dramatikern Eugene Ionesco (1909–1994) betraktas som en av absurdteaterns grundare och en av 1900-talets mest betydande dramatiker. Bland hans mest kända exempel på absurdistiskt drama finns tragikomedin ”Den skalliga primadonnan” (”La Cantatrice chauve”, 1950), ”Läxan” (”La Leçon”, 1951), samt ”Stolarna” (”Les Chaises”, 1952) och ”Noshörningen” (”Rhinocéros”, 1959). Hans enaktare är fulla av ologiska situationer och klichéartade, överdrivet artiga repliker. Genom att förlöjliga banaliteten blottlägger de det absurda i människans existens. Dramatikern själv kallade dem ”antipjäser”.

Regissören Rolandas Kazlas delar med sig av sina tankar inför premiären av ”Läxan”: ”Även om den franske dramatikern E. Ionescos pjäser betraktas som absurdistiska ser jag, om jag ska vara ärlig, inget absurt i dem. Det finns långt mer absurditet i själva livet – i vardagen, i människors tänkande och kommunikation eller inom vilket annat område som helst – och den är mycket roligare, smärtsammare och grymmare. Själva pjäsens text är som en karnevalsdräkt, en narr- eller clownkostym som täcker en verklig kropp: en människas, ett samhälles, staters, mänsklighetens... Man kan ana att dramatikern, under ordjongleringen, akrobatiken och de absurda fraserna som verkar vara nonsens, uppmanar oss att se och känna igen allvarliga saker. I E. Ionescos enaktare ”Läxan”, som dramatikern själv beskrev som ett komiskt drama, finns gott om både komik och dramatik, och till och med en antydan till tragedi. Kort sagt innehåller pjäsen allt som behövs för en bra uppsättning, och det är ingen slump att dramatikern gav den en så enkel och precis titel: ”Läxan”. Oinlärda läxor får ofta smärtsamma konsekvenser. Livets prov och tester är svårare och allvarligare prövningar, och den strängaste läraren i skolan kan framstå som ett ”lamm” jämfört med de ”Lärare” som vill undervisa alla på en gång, hela världen – och tyvärr dyker sådana människor upp då och då och har, som vi vet, aldrig saknats i människans historia. Jag tror att dramatikern talar om th