Dimma

”Dimma” är ett drömlikt psykologiskt drama där verkligheten flyter samman med en värld av minnen, fantasi och magi. Pjäsen berättar historien om en ung kvinna vid namn Ema. Efter många år återvänder Ema för att besöka sitt barndomshem, där hon minns att hon var lycklig och trodde på morgondagen. Men sedan en tid tillbaka bor där en familj som hon inte känner. Ema presenterar sig varmt för dem, och de bjuder in henne. Så hamnar hon i sitt barndomsrum…

Försök föreställa dig att du bor med din älskade familj i ett mysigt hem och att en dag en främling dyker upp i dörröppningen till din lägenhet och helt obekymrat nämner att det här brukade vara hennes barndomshem. Du bjuder vänligt in din oväntade gäst, men hon bestämmer sig för att inte gå. Vad skulle du göra?

Föreställ dig nu att du en sen höstkväll, överväldigad av djup ensamhet, råkar befinna dig nära ditt barndomshem. Du ser upp mot det upplysta fönstret till ditt barndomsrum och innan du vet ordet av står du vid dörren till ditt forna hem… Du behöver så lite – ett kort samtal med en annan människa, ett stilla möte med dina barndomsminnen, med en tid då tron fortfarande levde. Tron på världen, på människor, på din obestridligen ljusa framtid. Men det hemmet är inte längre ditt, och människorna som bor där vill inte alls ha dig där… Vad skulle du göra?

Pjäsens skapare bjuder in publiken att se samma berättelse två gånger, ur olika perspektiv. Kan varje berättelse ha två, tre eller kanske tusen eller en miljon möjliga sätt att se den på? Det visar sig att det faktiskt är möjligt, åtminstone när en berättelse är höljd i dimma. I dimman blir konflikter och dialoger allt mer flyktiga, och gränserna mellan rollfigurerna och världen omkring dem blir allt otydligare. Publiken tycks bjudas in i det kollektiva omedvetnas universum – en plats där det varken finns något ”jag” eller något ”du”, bara en evig väv av medvetande som existerar bortom alla personliga gränser. Det är en plats, eller kanske ett tillstånd, där orden förlorar sin betydelse och bara tystnaden återstår, en förbindelse mellan varande och icke-varande, och där det enda bestående är ”ingenting”, som skänker frihet och evighet.

Är det möjligt att återvända till sitt förflutna? Kan det förflutna och nuet mötas utan att förinta varandra? Försöken att finna svar på dessa frågor inspirerade A. Špilevojus, skaparen av pjäserna ”Bagadelnia” och ”Pakeliui”, att fördjupa sig i ”Dimma”, där det är betydligt svårare att se världen än att känna den.

Premiär: 15 och 16 november 2024
Publikationer: Recension:
Finansierad av: