Saker jag inte vågade säga, och nu är det för sent

År 2010 fick Itaru Sasaki, från den japanska staden Ōtsuchi, veta att hans älskade kusin var dödligt sjuk och bara hade tre månader kvar att leva. Efter kusinens död ställde Sasaki en gammal telefonkiosk i sin trädgård, så att han kunde tala med den avlidne varje dag och låta vinden föra bort hans ord. År 2011 drabbades Ōtsuchiområdet av en tsunami som dödade 10 procent av stadens invånare. Så småningom fick människor höra talas om telefonkiosken och började besöka Itaru Sasakis trädgård för att ringa sina avlidna närstående. Från och med den 1 mars 2022 stod en gammal telefonautomat, identisk med ”vindtelefonen” i Japan, utanför Litauens nationalopera och balett. Människor bjöds in att stanna till och ”ringa” dem som de inte hade hunnit säga det de ville till innan det var för sent. På drygt sex månader lyftes luren omkring 4 000 gånger. Ljudinspelningarna av alla autentiska berättelser blev grunden för operans libretto.

Telefonautomatoperan ”Saker jag inte vågade säga, och nu är det för sent” är en ömsint, subtil, ljus och hoppfull berättelse om en människa i sorg. Samtidigt är den ett tydligt tvärsnitt av de geografiska områden som sorgen öppnar upp, en resa mot möten, försoning och en upplevelse av världen som en helhet.

De medverkande om föreställningen:

Telefonautomatoperan är en dikt om människans förgänglighet. På scenen skapas subtila, mänskliga och ibland humoristiska bilder från denna värld och nästa: kroppar och föremål framträder och försvinner i halvdunklet. Allt går över – människor, tid, platser, saker, händelser.

Regissör och dramaturg Kamilė Gudmonaitė

Min relation till verket – eller, mer precist, till inspelningarna av förbipasserandes ”samtal” från telefonautomaten – har ständigt förändrats. I varje skede av den långa skapandeprocessen upptäckte jag ett nytt sätt att se på det som var och en hade sagt i kiosken. Till en början lyssnade jag på avstånd till dessa mycket öppna bekännelser; nu omprövar jag dem genom att sätta mig in i de uppringandes eller deras mottagares situation. Den här operan ställde oss inför stora utmaningar: Hur kan vi skapa det inre ljudlandskapet hos var och en av oss, och hur kan vi föra samtalens ofta djupt känsliga och subtila innehåll – tillvarons helighet – till teaterscenen? Här blir musik och ljud ett osynligt medium, en energi som strömmar och talar om det vi inte vågade säga, och nu är det för sent.

Kompositör Dominykas Digimas

Scenografin i detta verk är ett mellanrum, likt en spegling av den inre världen, en mötesplats där en relation till det hinsides kan anas. Handlingen utspelar sig i ett övergångsrum som lyfter fram liminala tillstånd, där vardagslivet vävs samman med förgänglighet och ovisshet. Verkets visuella atmosfär är tillägnad liv och död, närhet och längtan.

Scenograf och upphovsperson till videoprojektionskonceptet Barbora Šulniūtė

Producenter: Samarbetspartner: Föreställningen finansieras av: Litauens kulturministerium, Litauens kulturråd, Vilnius stadskommun.

Arbetet med verket inleddes 2021 inom ramen för ”Opera Genome”, ett gemensamt projekt av LNOBT och Operomanija.