Juan Pablo Troncoso: Begär

Översatt från spanska av Agnė PULOKAITĖ.

Den chilenske regissören, skådespelaren och skådespelarläraren Marco Layera, grundare av ”La Re-sentida”, skapar sin första produktion i Litauen. Hans verk har presenterats vid världens ledande internationella teaterfestivaler, däribland i Avignon. Vid Teatro Municipal de Las Condes festival för ung teater fick Marco Layera priset för bästa pjäs. Han har också tilldelats Eugenio Guzman-priset av Chiles universitet och nominerats till Chiles Premio Altazor a los Artes Nacionales.

Pjäsen bygger på ett verk av landsmannen Juan Pablo Troncoso och tar Tennessee Williams ”Linje Lusta” som utgångspunkt. Huvudpersonen Blanche (skådespelaren Vitalija Mockevičiūtė) återvänder till ett outhärdligt kvavt Litauen efter ett livsfiasko i en av Europas stora huvudstäder. Hon återvänder motvilligt från Berlin och döljer sitt konstnärliga misslyckande. Hennes progressiva idéer stöter på patrull i hemstadens stagnerade, konservativa landskap – en mur som förkroppsligas av hennes älskade syster (skådespelaren Dalia Michelevičiūtė), som nyligen har gift sig med en man som bor tillsammans med henne på ett vårdhem (skådespelaren Algirdas Gradauskas).

Huvudpersonens ambitiösa dröm om att bli en berömd konstnär har inte gått i uppfyllelse. Hon befinner sig återigen i Östeuropa, inte Västeuropa; tiden tynger henne, hennes åldrande kropp irriterar henne och hon känner sig oönskad. Hennes dotter (skådespelaren Augustė Ona Šimulynaitė) håller däremot just på att forma sina drömmar: hon vill bli en berömd ståuppkomiker. Den unga kvinnan skämtar om sin familj och sin mor och driver med länder som ligger ännu längre österut än Litauen.

Den ironiska föreställningen utspelar sig på ett kvavt vårdhem under en värmebölja. Här konfronteras rollfigurerna inte bara med fysiskt förfall och ensamhet, utan också med begär, fantasier och vanföreställningar. Berättelserna om en nyligen avliden vårdanställd pekar på vårdarbetets hårda och svåra verklighet. Värmeböljan är mer än ett meteorologiskt fenomen: den är ett känslotillstånd, ett socialt symtom, en outhärdlig spänning. Kroppar blir heta, minnen blossar upp och hemligheter börjar dunsta bort. Fläktarna snurrar knappt medan svetten stilla rinner nerför ansiktena.

Föreställningen är ibland en smärtsam, ibland komisk betraktelse över löften som aldrig infriades. Den reflekterar över familjeband, dagens besatthet av ungdom och nyheter, svårigheterna med att ta hand om andra och övergivenhet. Verket handlar om kroppar som den moderna världen har lärt sig att förbruka och glömma. Västeuropa och Östeuropa skildras här som två rester av en utmattad värld – ruiner ur vilka inget nytt kommer att växa.