Alice Birch: Anatomy of a Suicide

Pjäsen ”Anatomy of a Suicide” flätar samman berättelserna om tre generationer kvinnor i en och samma familj. Den undersöker en mormors, en dotters och en dotterdotters liv och öden och följer avgörande, arketypiska och särpräglade händelser i kvinnors liv. Teman är bland annat att bilda familj och inleda kärleksrelationer, mönster som upprepas över generationer och relationernas mekanismer, förlust, samhällets förväntningar på kvinnor, självmordets anatomi och analysen av synd.

”Ända sedan jag fick veta att en kvinna föds med alla de ägg som bildas medan hon fortfarande ligger i livmodern, har jag börjat tänka på generationer på ett mycket mer fysiskt sätt. Den här frågan känns mycket relevant för mig i dag: våra mormödrars erfarenheter lever vidare i oss genetiskt; de historiska trauman de genomlevde och deras reaktioner på dem lever fortfarande. Då undrar jag: vilka ärr kommer min generation att bära, och vilka politiska och historiska avtryck kommer att kodas in i barn som lever om hundra år?” säger regissören Uršulė Bartoševičiūtė, som presenterar sin första uppsättning på Litauens nationalteater.

Karolina är en kvinna i ett traditionellt äktenskap som efter att ha utvecklat en klinisk depression bestämmer sig för att ta sitt liv. Hennes dotter Ana försöker fly från sina föräldrars relation och livsmönster och går med i ett kollektiv, där hon omprövar principerna för ett kollektivt liv och hamnar i drogberoende. Efter att ha fött sin dotter Bona väljer även Ana självmord, alltför snart. Bona försöker i sin tur sätta stopp för det transgenerationella självmordstraumat och bryta kedjan av sådana val. Hon blir läkare och väljer, till skillnad från sin mor, en rationell väg för att systematisera och förstå bördan av sin familjehistoria: hon söker medicinska och vetenskapliga svar. Hon bestämmer sig för att sälja familjehemmet och sterilisera sig. Även om hon är lesbisk och inte kan få biologiska barn med sin partner vill Bona undanröja varje möjlighet att föra familjen vidare och överföra till efterkommande det som hon själv har ärvt från sin mor och mormor.

I pjäsen skildras Karolina, Ana och Bona som ungefär jämngamla: alla är unga kvinnor i början av trettioårsåldern, och deras berättelser framförs samtidigt för publiken. De olika tidslinjerna gör det möjligt att se en familjs liv inte som en slumpmässig kombination av handlingar och reaktioner, utan som en transgenerationell kedja av händelser.

Pjäsens författare, den brittiska dramatikern och manusförfattaren Alice Birch, närmar sig självmord anatomiskt, som titeln antyder: hon dömer, värderar eller ursäktar inte kvinnornas handlingar, utan söker en viss objektivitet i berättandet. Författaren säger att hon skrev verket mer som en partitur än en pjäs, så att det kreativa teamet och publiken kan närma sig handlingen som en detektivberättelse: lägga märke till och registrera de mindre uppenbara symboler, tecken och spår som följer denna familj, och på så sätt upptäcka vad var och en av oss upprepar utan att tänka, tar med sig från sina föräldrar och för vidare från en generation till nästa. Alice Birchs verk jämförs ofta med den kontroversiella brittiska dramatikern Sarah Kanes; de har en liknande relation till den samtida existentialismen, ofta