Kate Atwell: Big Data

Översatt från engelska av Ignas BEITSAS. I en värld av data där varje steg vi tar kan registreras, bevaras och analyseras – har vi fortfarande rätt att bli bortglömda? Vad skulle vi offra i utbyte mot trygghet, kontroll och frihet från teknik? Regissören Augustas Gornatkevičius tar avstamp i den brittiska dramatikern Kate Attwells pjäs ”Big Data” och bjuder in oss att reflektera över en samtida version av Faustmyten. Här får pakten med djävulen en ny form: massmedierna, marknaden och algoritmerna ersätter Mefistofeles, medan människor inte bara blir teknikanvändare utan också råmaterial – deras personuppgifter samlas ständigt in, analyseras och säljs till företag. I centrum för föreställningen står en av många familjer: en bror och en syster, deras partner och deras föräldrar. En främling, M, gör stillsamt sitt intåg i deras liv och blir snart en vän till familjen och en förtrogen som rollfigurerna kan öppna sig för och få stöd och förståelse av. Genom familjerelationer, särskilt relationerna mellan föräldrar och barn, skildrar pjäsen olika generationers erfarenheter, deras svårigheter att kommunicera och deras försök att bevara närheten i en snabbt föränderlig verklighet som styrs av digitala trender. Rätten att bli bortglömd står också i centrum för verket – möjligheten att släppa taget om det förflutna, värna sitt personliga utrymme och slippa ständigt definieras av sitt digitala fotavtryck. ”Big Data” inbjuder oss att tänka om kring relationen mellan dagens människor och tiden. Datainsamling och algoritmiska förutsägelser tränger allt djupare in i det personliga utrymmet, relationerna och minnena och omvandlar även livets mest intima upplevelser till mätbar, övervakad information. Livets accelererande tempo tränger undan tystnaden, ritualerna och möjligheten att bara vara. I den digitala världen blir det allt svårare att lyssna till oss själva och uppleva tiden inte som en oändlig följd av händelser, utan som en meningsfull närvaro tillsammans med en annan människa. Kan vi fortfarande stanna upp, minnas och uppleva ögonblicket, i stället för att bara reagera på en ändlös ström av yttre stimuli?