Kate Atwell: Big Data

Översatt från engelska av Ignas BEITSAS. I en värld av data, där varje steg vi tar kan registreras, bevaras och analyseras, har vi fortfarande rätt att bli bortglömda? Vad skulle vi offra i utbyte mot trygghet, kontroll och frihet från teknik? Med utgångspunkt i pjäsen ”Big Data” av den brittiska dramatikern Kate Attwell bjuder regissören Augustas Gornatkevičius in oss att reflektera över en samtida version av Faustmyten. Här får pakten med djävulen en ny form: massmedierna, marknaden och algoritmerna ersätter Mefistofeles, och människor blir inte bara teknikens konsumenter utan också råmaterial, eftersom deras personuppgifter ständigt samlas in, analyseras och säljs till företag.

I föreställningens centrum står en av många familjer: en bror och en syster, deras partner och deras föräldrar. En främling, M, träder stillsamt in i deras liv och blir snart en familjevän och förtrogen som karaktärerna kan öppna sig för och få stöd och förståelse av. Genom familjerelationerna, särskilt de mellan föräldrar och barn, kommer olika generationers erfarenheter, deras missförstånd och deras försök att bevara närheten i en snabbt föränderlig verklighet präglad av digitala trender till uttryck.

Rätten att bli bortglömd spelar också en viktig roll i verket: möjligheten att släppa taget om det förflutna, värna sin personliga sfär och inte ständigt definieras av sina digitala spår. ”Big Data” inbjuder oss att tänka om kring den moderna människans relation till tiden. Datainsamling och algoritmiska förutsägelser tränger allt djupare in i den personliga sfären, i relationer och minnen och förvandlar till och med livets mest intima upplevelser till mätbar, observerbar information. Livets allt snabbare tempo tränger undan tystnad, ritualer och möjligheten att bara vara. I den digitala världen blir det allt svårare att lyssna till oss själva och uppleva tiden inte som en ändlös följd av händelser, utan som en meningsfull närvaro tillsammans med en annan människa. Kan vi fortfarande stanna upp, minnas och uppleva ögonblicket, i stället för att bara reagera på en ändlös ström av yttre stimuli?