Juan Pablo Troncoso: Begär

Översatt från spanska av Agnė PULOKAITĖ.

Regissören, skådespelaren, skådespelarpedagogen och grundaren av ”La Re-sentida”, chilenaren Marco Layera, skapar sin första produktion i Litauen. Hans verk presenteras på världens mest välrenommerade internationella teaterfestivaler, däribland Avignon. Vid Teatro Municipal de Las Condes unga teaterfestival tilldelades Marco Layera priset för bästa pjäs. Han har också fått Eugenio Guzman-priset från Chiles universitet och nominerats till Chiles Premio Altazor a los Artes Nacionales.

Föreställningen bygger på en pjäs av landsmannen Juan Pablo Troncoso och hämtar inspiration från Tennessee Williams ”Linje Lusta”. Den kretsar kring Blanche (skådespelaren Vitalija Mockevičiūtė), som återvänder till ett outhärdligt kvavt Litauen efter ett misslyckat liv i en av Europas stora huvudstäder. Motvilligt kommer hon tillbaka från Berlin och döljer sitt konstnärliga misslyckande. Hennes progressiva idéer möter en mur i hemstadens stillastående, konservativa miljö, personifierad av hennes älskade syster (skådespelaren Dalia Michelevičiūtė), som nyligen har gift sig med en man som bor tillsammans med henne på ett vårdhem (skådespelaren Algirdas Gradauskas).

Hjältinnans ambition att bli en berömd konstnär har gått om intet. Hon befinner sig återigen i östra, inte västra, Europa; tiden tynger henne, hennes åldrande kropp irriterar henne och hon känner sig oönskad. Hennes dotter (skådespelaren Augustė Ona Šimulynaitė) håller däremot just på att forma sina drömmar: hon vill bli en berömd ståuppkomiker. Den unga kvinnan skämtar om sin familj och sin mor och driver med länder ännu längre österut än Litauen.

Denna ironifyllda föreställning utspelar sig på ett vårdhem där hettan ligger tung. Här konfronteras personerna inte bara med fysiskt förfall och ensamhet, utan också med sina begär, fantasier och vanföreställningar. Berättelserna om en nyligen avliden vårdanställd vittnar om den hårda och svåra verkligheten inom omsorgsarbetet. Värmeböljan är mer än ett meteorologiskt fenomen: den är ett känslotillstånd, ett socialt symtom, en outhärdlig spänning. Kropparna blir heta, minnen blossar upp och hemligheter börjar dunsta bort. Fläktarna snurrar knappt och svetten rinner tyst nedför ansiktena.

Föreställningen är stundtals en smärtsam, stundtals en komisk meditation över löften som aldrig infriades. Den reflekterar över familjeband, dagens besatthet av ungdom och nyheter, svårigheterna med omsorg och övergivenhet. Verket handlar om kroppar som den moderna världen har lärt sig att förbruka och glömma. Västra och östra Europa skildras här som två rester av en utmattad värld – ruiner ur vilka inget nytt kommer att växa.