Juan Pablo Troncoso: Begär

Översatt från spanska av Agnė PULOKAITĖ. Den chilenske regissören, skådespelaren, skådespelarläraren och grundaren av ”La Re-sentida”, Marco Layera, skapar sin första produktion i Litauen. Hans verk har visats på några av de mest välrenommerade internationella teaterfestivalerna, däribland Avignon. Vid Teatro Municipal de Las Condes festival för ung teater fick Marco Layera priset för bästa pjäs. Han har också tilldelats Universidad de Chiles Eugenio Guzmán-pris och nominerats till det chilenska Premio Altazor a los Artes Nacionales.

Föreställningen bygger på en pjäs av den chilenske kollegan Juan Pablo Troncoso och hämtar inspiration från Tennessee Williams ”Linje Lusta”. Den följer Blanche (skådespelaren Vitalija Mockevičiūtė), som återvänder till det outhärdligt kvava Litauen efter ett misslyckat liv i en av Europas stora huvudstäder. Motvilligt kommer hon tillbaka från Berlin och döljer sitt konstnärliga misslyckande. Hennes progressiva idéer möter en vägg i hemstadens stillastående, konservativa miljö, som personifieras av hennes älskade syster (skådespelaren Dalia Michelevičiūtė). Systern har nyligen gift sig med en man som bor tillsammans med henne på ett vårdhem (skådespelaren Algirdas Gradauskas).

Huvudpersonens ambitiösa drömmar om att bli en berömd konstnär har inte gått i uppfyllelse. Hon befinner sig återigen i Östeuropa, inte i Västeuropa; tiden tynger henne, och hon irriterar sig på sin åldrande kropp och känslan av att vara oönskad. Hennes dotter (skådespelaren Augustė Ona Šimulynaitė) har däremot bara börjat forma sina drömmar: hon vill bli en berömd ståuppkomiker. Den unga kvinnan skämtar om sin familj och sin mamma och driver med länder som ligger ännu längre österut än Litauen.

Denna ironifyllda föreställning utspelar sig på ett vårdhem där hettan är kvävande. Här konfronteras rollfigurerna inte bara med kroppsligt förfall och ensamhet, utan också med begär, fantasi och vanföreställningar. Berättelserna om en vårdanställd som nyligen dött vittnar om vårdarbetets hårda och svåra verklighet. Värmeböljan är mer än ett meteorologiskt fenomen: den är ett känslotillstånd, ett samhällssymtom, en outhärdlig spänning. Kroppar blir heta, minnen flammar upp, hemligheter börjar dunsta bort. Fläktarna snurrar knappt och svetten rinner tyst nedför ansiktena.

Föreställningen är ibland en smärtsam, ibland komisk meditation över löften som aldrig infriades och en reflektion över familjeband, dagens besatthet av ungdom och nyhet, svårigheterna med omsorg och övergivenhet. Den handlar om kroppar som den moderna världen har lärt sig att förbruka och glömma. Västra och Östra Europa skildras här som två rester av en utmattad värld – ruiner där inget nytt kommer att växa.