Platon. Dialoger

Föreställningen bygger på verk översatta från forngrekiska: Platons Symposion och Sokrates försvarstal (översatta av Merkelis Račkauskas), Staten (översatt av Jonas Dumčius) och Gorgias (översatt av Tatjana Aleknienė), samt avsnitt ur Xenofons Sokratesminnen (översatta av Vanda Kazanskienė) och Aristofanes Grodorna (översatta av Antanas Dambrauskas).

Detta är en uppsättning av den unga regissören Motiejus Ivanauskas, baserad på tankar och diskussioner av hans lärare Sokrates, så som de återges av Platon. Motiejus Ivanauskas, som nyligen tog examen i skådespeleri från Litauens musik- och teaterakademi, säger: ”Mycket tyder på att en ’gyllene medelväg’ ofta är viktig i livet – med andra ord en balans mellan två motsatta poler. Det gäller såväl psykologi och politik som strukturen i en ny uppsättning. Det som väcker uppmärksamhet i ’Dialoger’ är att Sokrates lära tycks uppmana oss att tydligt sträva efter ’eviga värden och dygder’ – att odla visdom, måttfullhet och viljestyrka – samtidigt som vi känner den ’fria’ atmosfären i det antika Grekland och Sokrates ironiska inställning till sig själv, sina samtalspartner och de tankar han för fram. Det får oss genast på gott humör, eftersom Sokrates inte anser sig veta allt; han lyfter helt enkelt fram vissa frågor, som då blir tydliga för alla.”

Sokrates, huvudpersonen i ”Dialoger”, spelas av Vytautas Anužis. Han brukade utan omsvep säga till sina samtida vad han tyckte om dem och deras handlingar och underbygga sina resonemang med välgrundade argument. Ofta blev hans samtalspartner frustrerade när de insåg att de inte längre kunde invända. Motiejus Ivanauskas säger dock att han inte vill skapa ett didaktiskt verk eller använda Sokrates visdom som en måttstock för sanningen (Sokrates själv skulle förmodligen ha invänt, eftersom han mer än en gång sade: ”Jag vet att jag ingenting vet”). Det verkar mer lockande att låta episoderna helt enkelt ”driva” bland publiken och lämna dem fria att skratta, säga emot eller kanske hålla med.

Formen i ”Dialoger” lämpar sig särskilt väl för teatern. Som bekant brukade Sokrates ställa precisa frågor i samtal med människor. Frågorna fick samtalspartnern att tydligt se att hen motsade sig själv och erkänna att hen hade haft fel. Dialogernas något ålderdomliga stil kan låta exotisk, men den ger möjlighet att uppfatta – och, när den väl uppfattats, framhäva – det komiska i Sokrates samtal.

Uppsättningen deltar i kulturpassprogrammet som drivs av Republiken Litauens kulturministerium.