Juan Pablo Troncoso: Begär

Översatt från spanska av Agnė PULOKAITĖ

Regissören, skådespelaren, skådespelarläraren och grundaren av ”La Re-sentida”, chilenaren Marco Layera, skapar sin första produktion i Litauen. Hans verk har visats på några av världens mest välkända internationella teaterfestivaler, däribland Avignon. Vid Teatro Municipal de Las Condes festival för ung teater fick Marco Layera pris för bästa pjäs. Han har också tilldelats Eugenio Guzmán-priset av Chiles universitet och nominerats till Chiles Premio Altazor a los Artes Nacionales.

Föreställningen bygger på en pjäs av landsmannen Juan Pablo Troncoso och tar Tennessee Williams *Linje Lusta* som utgångspunkt. Huvudpersonen Blanche (skådespelaren Vitalija Mockevičiūtė) återvänder till ett outhärdligt kvavt Litauen efter ett misslyckat liv i en av Europas stora huvudstäder. Motvilligt återvänder hon från Berlin och döljer sitt konstnärliga misslyckande. Hennes progressiva idéer möter en mur i hemstadens frusna, konservativa miljö, personifierad av hennes älskade syster (skådespelaren Dalia Michelevičiūtė), som nyligen har gift sig med en man som bor på ett vårdhem (skådespelaren Algirdas Gradauskas).

Huvudpersonens ambitiösa dröm om att bli en berömd konstnär har inte gått i uppfyllelse. Hon befinner sig återigen i Östeuropa, inte Västeuropa; tiden tynger henne, hennes åldrande kropp irriterar henne och hon känner sig oönskad. Hennes dotter (skådespelaren Augustė Ona Šimulynaitė) håller däremot fortfarande på att forma sina drömmar och vill bli en berömd ståuppkomiker. Den unga kvinnan skämtar om sin familj och sin mor och driver med länder ännu längre österut än Litauen.

Denna ironifyllda föreställning utspelar sig på ett vårdhem där hettan är kvävande. Här konfronteras rollfigurerna inte bara med kroppsligt förfall och ensamhet, utan också med begär, fantasi och vanföreställningar; samtalen om en vårdarbetare som nyligen dött vittnar om vårdarbetets hårda verklighet. Värmeböljan är mer än ett meteorologiskt fenomen: den är ett känslotillstånd, ett socialt symtom, en outhärdlig spänning. Kropparna blir heta, minnen flammar upp och hemligheter börjar dunsta bort. Fläktarna snurrar knappt och svetten rinner tyst längs ansiktena.

Föreställningen är ibland smärtsam, ibland komisk. Den är en meditation över löften som aldrig infriades och en reflektion över familjeband, dagens unga och deras besatthet av det nya, omsorgens svårigheter och övergivenhet. Den handlar om kroppar som den moderna världen har lärt sig att förbruka och glömma. Västeuropa och Östeuropa skildras här som två rester av en utmattad värld – ruiner där inget nytt kommer att växa.