Anna Tahkola: aina vuo
- När
- torsdag 26 november 2026 – söndag 3 januari 2027Öppettider: se källan.
- Arrangör
- Galleria Ratamo
Lägg till i kalendern
Utställningen aina vuo på Galleria Ratamo är en rumslig komposition av teckningar, ett ljudverk och skulpturer. Aina, som betyder alltid, för tankarna till beständighet och varaktighet, medan vuo, som betyder ström, syftar på ständig förändring och rörelse. Källskär är en liten obebodd ö där jag tillbringade två konstnärsresidens på två veckor, somrarna 2023 och 2024.
Under det andra residenset blåste det hårda vindar, och inte ens Stig, öns tillsynsman, kunde ta sig till ön. Varje morgon kontrollerade jag vindriktningen och gick längs de klippiga stränderna i jakt på en skyddad plats att utöva yoga på. Jag var inte ensam, jag var med ön. I tanken följde jag klippornas former. De släta klipporna, formade av hav och is, berggrundens veck och fåror, väckte uråldriga väsen och händelser från miljarder år tillbaka till liv här i nuet.
Deras närvaro var så stark att klipporna tycktes leva. Jag snorklade och filmade i augustis klara vatten. Under ytan var en blåstångsskog full av små musslor, fiskar och snäckor. Klart gröna alger och ålgräs svajade mot de mörka klipporna. Kammaneter, genomskinliga som tankar, som fantasi, samlades i det grunda vattnet för att dö. Mot slutet av den andra veckan satt jag och tecknade vid en grund vik.
Jag hade gått förbi den här platsen nästan varje dag, men nu såg jag hur en liten holme som vilade i det stilla vattnet hade formen av en sovande dinosaurie. Dinosaurieholmen låg i solen, med utsträckt hals och ögonen mjukt slutna, och drömde fridfullt i en blåstångsträdgård. Den storskaliga teckningen élan vital (dinosaurieholmen) (2024–2025) och ljudverket breathing (waves) (2025) utgör ett porträtt av denna upplevelse.
Henri Bergsons begrepp élan vital syftar på livets skapande kraft, dess rörelse mot nya former. Jordens uråldriga förflutna, den metamorfa djupa tiden, träder in i nuet. Mineraler flödar och omvandlas så långsamt att vi kallar det beständighet. I denna verkgrupp utforskar jag hur perceptionen förändras med blickens och kroppens rörelse och varaktighet.
I det andra rummet antar förhållandet mellan tid och materia nya former. Jag utforskar organiska formers affekter och hur kroppen uppfattar former och texturer. Ljuset kastar skuggor i rummet och lyser igenom tunt porslin. Den deltagarbaserade skulpturen ajasta(2024) är ett timglas som inte går att vända upp och ner. Besökarna kan hälla sand i det och se tiden passera.
Under mitt residens på Saaren kartano i höstas arbetade jag med bitar av en 106 år gammal tall. Dess årsringar bär spår av tid och tillväxt. Former flödar, betydelser samlas i materien, i perceptionen, även utan perception. Jag andas eftersom uråldriga cyanobakterier omvandlade jordens atmosfär och mineraler och senare blev kloroplaster genom symbios.
Jag andas. Jag glömmer att jag andas. ∗∗∗ Jag är bildkonstnär verksam i Åbo, Finland (född 1983 i Kempele). Jag arbetar med teckning, måleri, skulptur och performancekonst. Studiet av perception är centralt i min konstnärliga praktik. Mina verk har visats på gallerier och museer i Finland och utomlands sedan 2013. Jag tog min masterexamen i fri konst vid Aalto-universitetet 2015.
Mitt arbete och den här utställningen har fått stöd av Centret för konstfrämjande, Kone-stiftelsen, Finska Kulturfondens regionala fond för Egentliga Finland, Åbo konstförening och Åbo stad. Ett varmt tack för ert stöd!
Informationen kommer från källan. Kontrollera ändringar med arrangören.
Data: Jyväskylän kaupunki · CC BY 4.0 · Texten är maskinöversatt.