
Alissa Šnaider: Solo. Då och då.
Originaltitel: Alissa Šnaider "Soolo. Vahete vahel."
- När
- lördag 27 februari 2027 · 19:30–21:00Estnisk tid
- Arrangör
- Kanuti Gildi SAAL
- Pris
- från 9,50 €
Lägg till i kalendern
Vi väntar alltid på något. På att någon ska komma. På att något ska förändras. Tillåtelse. Vår tur. En kvinna håller huvudet på sitt eget sätt. En annan kvinna lägger märke till det. Många år senare kommer hon på sig själv med att göra likadant. Någonstans väntar någon på att kriget ska ta slut. Någon annanstans väntar ett barn på att födas. Någon väntar på ett meddelande som aldrig kommer. Någon har glömt vad hen väntade på. Ibland väntar vi några minuter. Ibland bygger vi hela våra liv kring väntan. Vi föds in i en berättelse som redan har börjat. In i en familj, ett språk, ett land. Människor vi aldrig har träffat har redan format vad våra liv ska bli. Deras gester kan visa sig i våra kroppar innan vi vet vad de heter. Jag ser på henne och börjar foga samman mig själv av det jag ser. Hennes gester, hennes självsäkerhet, hennes påhittighet. Sättet hon håller huvudet på. Sättet hon tar plats. Jag försöker härma henne. Ibland lyckas jag. Ibland blir jag någon jag aldrig har träffat. Vad mer kan gå i arv? Ett sätt att vara tyst. En viss rädsla. Förmågan att ta hand om någon. Oförmågan att själva be om omsorg. En pose. Ett språk. Förväntningen att något dåligt ska hända, eller att någon till slut ska komma tillbaka. Vi lär oss också att vänta av varandra. Jag brukade tro att kroppen tillhörde den som levde i den. Sedan började jag lägga märke till hur mycket av den som verkade komma någon annanstans ifrån. Vi lär oss vilka kroppar som får ta plats. Vilka som måste korrigeras. Vilka som får röras vid, betraktas, härmas. Vi lär oss att se oss själva genom andras ögon, och ibland tar det åratal att komma undan den blicken. Ingen berättar för oss när härmandet blir ett behov. När en annan människas sätt att vara blir en vägvisare. När jag inte längre bara vill ha hennes ögonfransar, utan börjar vilja ha hennes kropp. Jag behöver hennes kropp för att känna mig trygg. Eller åtminstone tror jag det. Min mamma frågade mig en gång vad mer man kan göra medan vi båda lever. Jag tänker på den frågan. Jag tänker på min mormor, som dog medan det här verket skapades. Jag tänker på vad vi ärver från dem som fortfarande finns vid vår sida, och vad vi märker först när de är borta. Kroppen är ingen definitiv dokumentation av ett liv. Den förändras medan vi betraktar den. Tiden rinner genom den. Det gör också historien. Och händelser som ägde rum någon annanstans, innan vi föddes, och som involverade människor vars namn vi kanske aldrig får veta. Vad blir kvar i en kropp av något den aldrig själv har upplevt? Kanske en rörelse. En tystnad. En beredskap att ge sig av. Ett sätt som en hand sträcks mot en annan hand. Kanske inget vi kan känna igen. Det finns saker vi för vidare utan att veta om det. Det finns saker vi vägrar, men ändå bär med oss. Det finns saker vi upprepar tills de nästan inte längre går att känna igen. Och det finns saker som tar slut med oss, även om vi kanske aldrig får veta vilka. En kvinna upprepar en annan kvinnas gest. Någon annan ser på. Någonstans väntar någon fortfarande. Det förflutna stannar inte alltid bakom oss. Framtiden kommer inte alltid före oss. Ibland tycks de finnas i samma kropp, samma rum, samma flyktiga ögonblick. Jag tänker på min mamma. Min mormor. Kvinnor jag aldrig har känt. Dem vars rörelser jag upprepar utan att veta vad de heter. Dem som ännu inte har fötts, men som en dag kommer att vända blicken mot mig. Vad händer mellan två människor när något förs över från den ena till den andra? Vem tillhör det då? Jag funderar fortfarande på vad som är möjligt medan vi båda lever. Under tiden.
Alissa Šnaider är konstnär, koreograf och fotograf, född i Tallinn 1985. Hon har en masterexamen från Sandberg Instituut i Amsterdam. Det sägs att hon är gjord av rök. Det är förmodligen inte sant, men bevisläget är fortfarande oklart. Hon arbetar med kroppar, bilder, gester och situationer som vägrar hålla sig inom en enda disciplins gränser. Hon intresserar sig för vad som förändras när något rör sig från en person till en annan, när en bild blir ett minne eller när en välbekant gest dyker upp i en främmande kropp. Hennes arbete kan börja med en person, ett föremål, en fråga eller en besvärad tystnad. Det är inte alltid klart vad som kom först. Hon fortsätter att undersöka.
Med: Maike Lond, Mari-Ann Valkna, mama, Kristiina Tinnu Tang, Kenn-Erik Kannike, Edith Karlsson, Hennadi Proskurov, Annika Üprus, Maarja Kalmre, Marina Žilkina, Raimundas Malašauskas
Informationen kommer från källan. Kontrollera ändringar med arrangören.