
Alissa Šnaider: Solo. Nu och då.
Originaltitel: Alissa Šnaider "Soolo. Vahete vahel."
- När
- lördag 6 februari 2027 · 19:30–21:00Estnisk tid
- Arrangör
- Kanuti Gildi SAAL
- Pris
- från 9,50 €
Lägg till i kalendern
Vi väntar alltid på något. På att någon ska komma. På att något ska förändras. Tillåtelse. Vår tur. En kvinna håller huvudet på sitt eget sätt. En annan kvinna lägger märke till det. Många år senare kommer hon på sig själv med att göra likadant. Någonstans väntar någon på att kriget ska ta slut. Någon annanstans väntar ett barn på att födas. Någon väntar på ett meddelande som aldrig kommer att komma. Någon har glömt vad hen väntade på. Ibland väntar vi några minuter. Ibland bygger vi hela våra liv kring väntan.
Vi föds in i en berättelse som redan har börjat. En familj, ett språk, ett land. Människor vi aldrig har träffat har redan påverkat hur våra liv kommer att formas. Deras gester kan finnas i våra kroppar innan vi känner till deras namn. Jag ser på henne och börjar sätta ihop mig själv utifrån det jag ser. Hennes gester, hennes självsäkerhet, hennes påhittighet. Sättet hon håller huvudet på. Sättet hon tar plats. Jag försöker härma henne. Ibland lyckas jag. Ibland blir jag någon jag aldrig har träffat.
Vad mer kan gå i arv? Ett sätt att tiga. En viss rädsla. Förmågan att ta hand om någon. Oförmågan att själva be om omsorg. En hållning. Ett språk. Förväntan om att något dåligt ska hända, eller att någon till slut ska komma tillbaka. Vi lär oss också att vänta av varandra.
Jag brukade tro att en kropp tillhörde personen som levde i den. Sedan började jag lägga märke till hur mycket av den som verkade komma någon annanstans ifrån. Vi lär oss vilka kroppar som får ta plats. Vilka som måste korrigeras. Vilka som får beröras, betraktas, härmas. Vi lär oss att se oss själva genom andras ögon, och ibland tar det åratal att komma undan den blicken.
Ingen berättar för oss när imitation blir ett behov. När en annan människas sätt att vara blir en vägledning. När jag inte längre bara vill ha hennes ögonfransar, utan börjar vilja ha hennes kropp. Jag behöver hennes kropp för att känna mig trygg. Eller åtminstone tror jag det.
Min mamma frågade mig en gång vad mer det går att göra medan vi båda lever. Jag tänker på den frågan. Jag tänker på min mormor, som dog medan det här verket skapades. Jag tänker på vad vi ärver från människor som fortfarande finns vid vår sida, och vad vi lägger märke till först när de inte längre är här.
Kroppen är inte det slutgiltiga protokollet över ett liv. Den förändras när vi ser på den. Tiden flödar genom den. Det gör också historien. Liksom händelser som ägde rum någon annanstans, innan vi föddes, och som involverade människor vars namn vi kanske aldrig får veta. Vad finns kvar i en kropp av något den aldrig har upplevt på egen hand? Kanske en rörelse. En tystnad. En beredskap att ge sig av. Sättet en hand sträcks mot en annan hand. Kanske inget som vi kan känna igen.
Det finns saker vi för vidare utan att veta om det. Det finns saker vi vägrar ta till oss, men ändå bär med oss. Det finns saker vi upprepar tills de blir nästan oigenkännliga. Och det finns saker som tar slut med oss, även om vi kanske aldrig får veta vilka.
En kvinna upprepar en annan kvinnas gest. Någon annan ser på. Någonstans väntar någon fortfarande. Det förflutna stannar inte alltid bakom oss. Framtiden anländer inte alltid före oss. Ibland verkar de finnas i en och samma kropp, i ett och samma rum, i ett flyktigt ögonblick.
Jag tänker på min mamma. Min mormor. Kvinnorna jag aldrig har känt. De vars rörelser jag upprepar utan att känna till deras namn. De som ännu inte har fötts, men som en dag kommer att vända blicken mot mig. Vad händer mellan två människor när något förs över från den ena till den andra? Vem tillhör det då?
Jag funderar fortfarande på vad som är möjligt medan vi båda lever. Under tiden.
Alissa Šnaider är konstnär, koreograf och fotograf, född i Tallinn 1985. Hon har en masterexamen från Sandberg Instituut i Amsterdam. Det sägs att hon är gjord av rök. Det stämmer förmodligen inte, även om bevisläget är oklart. Hon arbetar med kroppar, bilder, gester och situationer som vägrar hålla sig inom gränserna för en enda disciplin. Hon är intresserad av vad som förändras när något rör sig från en person till en annan, när en bild blir ett minne eller när en välbekant gest dyker upp i en främmande kropp. Hennes arbete kan börja med en person, ett föremål, en fråga eller en pinsam tystnad. Det är inte alltid klart vad som kom först. Hon fortsätter att utforska.
Med: Maike Lond, Mari-Ann Valkna, mama, Kristiina Tinnu Tang, Kenn-Erik Kannike, Edith Karlsson, Hennadi Proskurov, Annika Üprus, Maarja Kalmre, Marina Žilkina, Raimundas Malašauskas.
Informationen kommer från källan. Kontrollera ändringar med arrangören.